This too shall pass.

Jag tycker inte om avsked. Faktum är att jag föraktar det. Återigen blev det sjukligt tomt när Therese vinkade hejdå i dörren. Ett förlösande gråt senare kändes det lite bättre. Överlag känner jag alltid ett visst vemod när jag gjort något fantastiskt. Om det så varit fem minuter, fem timmar eller fem månader. Men å andra sidan är jag glad att jag är i kontakt med alla känslor, glada som ledsna. Passar på att ge mig sjäv en rejäl dos av egentid och imorgon vaknar jag full av energi igen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0