La Bella Vita

Det är knappast en nyhet att Karin Boye är en ikon för mig. Efter ett glas rosé kunde jag utan något som helst svårmod konstatera att om jag någonsin känt mig sedd och förstådd, så är det av henne. Kan ägna timmar och åter timmar med näsan i hennes böcker. Bara att få hålla en lagom sliten bok i min hand gör mig väldigt behaglig till mods.

Eftersom sårbarhet är min akilleshäl berörs jag särdeles av denna:


För den stora förödmjukelsens timme vill jag också tacka,
timmen då man ser att man är naken
och utan en grumlande rest av stolthet
låter sig ordnas in
som ett dammkorn i strimman av förunderliga världar --
förunderligt allt, förunderligt hälsan och livet,
förunderligt tak, bröd och vatten,
och mer än annat förunderligt den oförtjänta nåden
av en människas evigt upprättande tillit.


Imorgon tänkte jag välta några relationstankar jag har, om jag på något vis kan få ner dem i text. Jag tänker så det bokstavligt talat knakar i mitt huvud. Det är.. rörigt.
På ett bra sätt.