La Bella Vita

Dag i februari. Isabell på skärmen. Myschitchatet. Var längesen och så vidare. Jag frågar om hon varit och rotat i mina innersta vrår.

Ridån går upp. Hennes röst, den är så mjuk.

"Ja.
Du.. har träffat någon. 
... som du gillar.
... som gillar dig".

Eftersom hjärtat slog trippelvolter satt jag så på mitt nerslitna bussäte och studsade.
"Jaaaaa!!!".
Säkert gned jag röven mot gammalt tuggummi, eller öl, men kunde inte bry mig mindre. Nästan skrek ut i luren min geist, pirret, förväntansfullheten. Och skräcken. Orden hon droppade kan vara avgörande för var jag är just idag. Med sin paradoxalt ödmjuka bestämdhet:

"Håll inte igen nu, du har gjort det hela ditt liv. Släpp"

Paniken. Och. Lättnaden.
Glömmer aldrig ögonblicket.
En order, för mig att ta.

Jag valde att slutligen avväpna mig själv. Inte bara för att, inte för vem som helst. Men för honom, därför att han är den. Och för att tiden var inne. Jag hade nått min själsiga peak på dessa tjugofem år. En dörr, ett rum - öppet.

Det är inte alltid glidfritt. Jag får vänja mig, sakta. Och det är klart jag är rädd. Jag är alltid rädd. Jag krigar fortfarande mot min ständiga byxångest över att bli övergiven. Att inte räcka till, och kastas bort.

Men så är jag lika mycket alltid modig.