Kvalitetsmärkning
Halv sex visade klockan i morse när jag full som en kastrull trillade ur taxin och in i hallen.
Förut var det standard för alla mina klubbkvällar oavsett dag. Dekadensen.
Då hade jag alltid en spektakulär och extra extra av allt-kväll i ryggen, inklusive allt som oftast någon form av knäpp sexuell aktivitet. Hade det som princip att alltid gå hem sist, alltid vara värst. Och alltid ha en märklig story att förgylla dagen efter med. Fick någon slags kickar av att bete mig urspårat.
Jag ömmar för och minns alla de galnaste nätter jag härjat på i hundrafemtio, när ordet hämning inte fanns i mitt vokabulär. Dock.. på den tiden var jag alltid lite tom och trasig, visste att ångest skulle hänga på låset timmar senare. Plinga på dörren om och om igen tills jag öppnade och släppte in honom. För han kom, alltid. Det var värt det, men ändå.
Skillnaden denna morgon var att jag var inte tom. Inte heller sängen jag kom hem till.
Och ångest, han har börjat stalka någon annan.
Jag har inte blivit en hämmad person, inte tråkig eller för rationell. Jag är fortfarande jag, i allra högsta grad. Jag ser fortfarande världen genom ögon som tycker att man måste tänja på varje gräns. Och föredrar i viss mån tio drinkar framför en. Men jag fyller inte tomhet med en massa kadaver. Och så tänker jag, innan jag agerar. Tar ansvar. Jag vågar tänka lite längre, och gör det. Blundar inte. Och kanske främst, jag tänker på andra människor, inte bara mig själv.
Saxar lite fredag:
Började kvällen med tjejer jag ser för sällan. Slogs av lyckan, över att ha en sådan oerhörd mångfald i min vänkrets. Ingen, och då menar jag ingen, är den andre lik. Ute i minglet var majkylan bitande, vakterna idioter och drinkborden fel, bara fel. Ohyfsade, tafsande, fattiga småungar. Hua. Jag var sekunder från att kasta in handduken just då de roligaste människorna på stället bjöd in oss till det eviga champagneflödet vid sitt opretentiösa men ack så stiliga bord. Runt fyrasnåret fann jag oss så sittande på ett hotellrum på Diplomat med ett gäng mumintroll. Petra, jag och en massa finlandsvenskar i kostym. Vi tömde minibaren i väntan på deras morgonflight hem och jag språkade vilt och brett om min syn på livet med en miniatyrflarra vin. De ville se mig föreläsa i Finland, eller helst klona mig, såklart. Där och då var min kväll gjord. Inser att allt jag vill är att inspirera, få människor att vända uppochner på sin världsbild. Förmedla mina sanningar och låta andra etablera fragment av dem i sig själva.
Inte renovera, det är jag för lat för. Men typ.. slita ner tapeten.
Först ut var gambianerna. Nu även finnarna. Det här kan bli stort, alltså.
Förut var det standard för alla mina klubbkvällar oavsett dag. Dekadensen.
Då hade jag alltid en spektakulär och extra extra av allt-kväll i ryggen, inklusive allt som oftast någon form av knäpp sexuell aktivitet. Hade det som princip att alltid gå hem sist, alltid vara värst. Och alltid ha en märklig story att förgylla dagen efter med. Fick någon slags kickar av att bete mig urspårat.
Jag ömmar för och minns alla de galnaste nätter jag härjat på i hundrafemtio, när ordet hämning inte fanns i mitt vokabulär. Dock.. på den tiden var jag alltid lite tom och trasig, visste att ångest skulle hänga på låset timmar senare. Plinga på dörren om och om igen tills jag öppnade och släppte in honom. För han kom, alltid. Det var värt det, men ändå.
Skillnaden denna morgon var att jag var inte tom. Inte heller sängen jag kom hem till.
Och ångest, han har börjat stalka någon annan.
Jag har inte blivit en hämmad person, inte tråkig eller för rationell. Jag är fortfarande jag, i allra högsta grad. Jag ser fortfarande världen genom ögon som tycker att man måste tänja på varje gräns. Och föredrar i viss mån tio drinkar framför en. Men jag fyller inte tomhet med en massa kadaver. Och så tänker jag, innan jag agerar. Tar ansvar. Jag vågar tänka lite längre, och gör det. Blundar inte. Och kanske främst, jag tänker på andra människor, inte bara mig själv.
Saxar lite fredag:
Började kvällen med tjejer jag ser för sällan. Slogs av lyckan, över att ha en sådan oerhörd mångfald i min vänkrets. Ingen, och då menar jag ingen, är den andre lik. Ute i minglet var majkylan bitande, vakterna idioter och drinkborden fel, bara fel. Ohyfsade, tafsande, fattiga småungar. Hua. Jag var sekunder från att kasta in handduken just då de roligaste människorna på stället bjöd in oss till det eviga champagneflödet vid sitt opretentiösa men ack så stiliga bord. Runt fyrasnåret fann jag oss så sittande på ett hotellrum på Diplomat med ett gäng mumintroll. Petra, jag och en massa finlandsvenskar i kostym. Vi tömde minibaren i väntan på deras morgonflight hem och jag språkade vilt och brett om min syn på livet med en miniatyrflarra vin. De ville se mig föreläsa i Finland, eller helst klona mig, såklart. Där och då var min kväll gjord. Inser att allt jag vill är att inspirera, få människor att vända uppochner på sin världsbild. Förmedla mina sanningar och låta andra etablera fragment av dem i sig själva.
Inte renovera, det är jag för lat för. Men typ.. slita ner tapeten.
Först ut var gambianerna. Nu även finnarna. Det här kan bli stort, alltså.
Kommentarer
Postat av: Petra
Älskvärd kväll! Snart igen!
Puss på dig
Trackback
