La Bella Vita

Bläddrade förstrött i kvällsblaskorna lika ointresserad som jag är mest, oftast orkar jag inte ens öppna dem. Idag var det dock något som ville föra mig till Per Hagman och Birgitta Stenberg. En intervju i vardera tidning. Och jag föll i förståelsekoma.

Jag känner mig framförallt sedd, men också förstådd och accepterad av ett fåtal här i världen. Två av dem tillbringar jag all min vakna tid med, av förståeliga skäl. Ibland blir jag ledsen av tanken att inte bara få känna mig som ett socialt monster. Ibland är jag oerhört tacksam över motsatsen. Det sistnämna väger tyngre, och vågskålen tippar sakta åt rätt håll, för varje dag, varje år. Jag älskar visheten och säkerheten som kommer med åldern. Jag älskar känslan av att slippa jaga min egen trygghet, konstant.

Alltsomoftast talar min intuition om för mig direkt huruvida en människa ska komma att beröra mig eller ej. En bild, en anblick, en röst. Jag bara vet. Och jag har inte fel. Det händer dessutom extremt sällan i mitt vardagliga liv, att någon dyker upp, som väcker mitt sovande intresse, eftersom jag sällan söker särdeles aktivt. Så läser jag ett par intervjuer med två för mig okända författare och vill genast ringa upp dem och äta en lång middag.

Det är coolt.