Wait for it

Efter många års malande om mitt skolförakt, och ointresse för någon slags snygg karriär, som slutat i ångest, har jag insett att det enda jag faktiskt alltid älskat är att skriva. Jag kan emellertid inte dra mig till minnes att jag någonsin imponerade på någon lärare med överintelligent eller extrem meningsbyggnad, briljanta historier eller uppsatser, knappast eftersom jag pissade på skolan som helhet och mina lärare i synnerhet. Men jag föddes åtminstone med både engelsk och svensk grammatik inprogrammerat färdigt i hjärnan. I sällskap med ett läsflyt från första stund. Få saker störde mig så hårt, som att lyssna på retarderad högläsning när jag själv hade kunnat plöja Dostojevskij vid sex års ålder. (Förlåt mig nu, eventuella dyslektiker).

Vidare inser jag att jag i samtid inte är priviligerad nog att både ha den mest perfekta mannen för mig i mitt liv OCH vara hemmafru, så någonslags aktivitet måste jag ägna mig åt för att ha råd med ännu fler leopardskor. Och att påstå att jag är trött på att slava för giriga grisar är en underdrift. Jag är (snart) tjugosex år och vill inte se mig själv sakta tyna bort personlighetsmässigt. Så vad vill jag göra?

Jo. Skriva.
Skriiiiiva - jag vill inte göra annat.
Gud vilket förjävla härligt drömjobb.

Måste skriva.
Ingenting annat är för mig.


Amen!



Kommentarer
Postat av: Anonym

Hahaha, har samma förakt för skolväsendet.

Fuck it very very much.

Vi behövde båda ordentlig hjärnstimuli - och huruvida skolans befogenheter räcker till kan man ju skriva en ordentlig avhyvling om..



Jag tror på dig min skrivar-Älg. Vad du än gör, så tror jag på dig.

2010-10-19 @ 07:41:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0