I mark the word
omliga skulle kalla det misslyckat att "nöja sig". Ungefär som att man stagnerar eller ger upp när man är nöjd. Att det inte ens finns något sådant tillstånd, att nyckeln till.. säg Nirvana som en allegori, är att ständigt hungra efter mer. Det har sina poäng, absolut, men mitt Nirvana ligger i motsatsen. Att sluta jaga rolöst omkring.
Stunder av denna insikt glimtar förbi, kanske dagligen. Möten, öden, historier - jaget, livet, världen sätts i perspektiv om inte varje dag så relativt ofta. Och även om jag vet att jämförelse sällan är speciellt produktivt då vi alla utgår från vårt eget heaven and hell så är det åtminstone i det här fallet inte kontraproduktivt och, vågar jag tro, är det nyttigt.
Jag har många gånger sagt att jag undrar vilken katastrof som måste ske i mitt liv för att jag ska inse vad som är viktigt. Och trots den medvetenheten, förstår ni, trots att de orden kommer ur min mun, till följd av att min till synes känslokalla hjärna uppfunnit tanken - så förstår jag ändå inte.
Kärlek eller prestige?
Stunder av denna insikt glimtar förbi, kanske dagligen. Möten, öden, historier - jaget, livet, världen sätts i perspektiv om inte varje dag så relativt ofta. Och även om jag vet att jämförelse sällan är speciellt produktivt då vi alla utgår från vårt eget heaven and hell så är det åtminstone i det här fallet inte kontraproduktivt och, vågar jag tro, är det nyttigt.
Jag har många gånger sagt att jag undrar vilken katastrof som måste ske i mitt liv för att jag ska inse vad som är viktigt. Och trots den medvetenheten, förstår ni, trots att de orden kommer ur min mun, till följd av att min till synes känslokalla hjärna uppfunnit tanken - så förstår jag ändå inte.
Idag har jag stannat upp, om än bara för en timme och bockat av. Okej vad har jag? Svaret är ofattbart. Jag är efter den korta stunden plötsligt nöjd över saker som tidigare gett mig gallfeber. Och jag känner mig så mycket rikare. Så mycket mer in touch med verkligheten.
Att nöja sig och ge upp är verkligen inte samma sak. Likaledes beundrar jag människor med driv och hunger och ambition och hopp och som ständigt vill framåt. Men. Det tappar sitt värde om man glömmer att se vad man presterat. Vad man har här och nu.
Vad som väger tyngst.
Kärlek eller prestige?
Kommentarer
Trackback
