La Bella Vita

Jag längtar så fasansfullt värkande mycket efter naturen. Jag, som alltid kallat mig stadsmänniska in i benmärgen trodde aldrig dagen skulle komma då jag faktiskt och verkligen vill ha tillbaks det som förr var så självklart och därför aldrig fullt så värdefullt. Jag växte upp omringad av hav. Med fantastiska wow-vyer man tror att bara finns på bild. Solgassande och kvällsljumma fisketurer. Nyfångad fisk till middag och de där sena sommarkvällarna med smultronrester i mungiporna, som aldrig tog slut. Kräftskivor i skärgården med nakendopp och den konstana närheten till det enkla, okonstlade. Jag romantiserar inte min barndom. Det är klart jag minns all skit - också. Men det jag aldrig trodde, det var just denna längtan efter att få uppleva livet så igen, men genom vuxna ögon.

Min dröm när jag var odräglig tonåring var bara det här. Ett liv i Stockholm. Puls, champagnedränkta nätter, stora silikonbröst, glamour och känslan av att få vara precis den jag vill vara. Idag bor jag i vad lokaltidningen kallar "stans mest attraktiva område" där takvåningen i huset bredvid precis gick loss på tjugo millar. Jag får löpande inbjudningar till attraktiva middagar och fester (som jag förvisso aldrig går på), jag har utrymmet att vara den högsta visionen av mig själv (inklusive stora sillisar) och framförallt har jag träffat mannen i mitt liv som jag har en liten oförklarigt fin bebishund med. Plus ett gäng excentriska vänner man bara hittar i en stor stad. Och. Missförstå mig inte - jag är evigt tacksam för allt och alla, som fört mig hit. Det har varit en så hysteriskt rolig process, om än med några mörka episoder. Allt jag har upplevt, allt jag har gjort fram till nu, har jag gjort av hundra procent lust och vilja. Jag har älskat det.

Men? Men plötsligt loopar allting och det enda jag ser för mitt inre öga är dessa barndomsdagar så långt ifrån stan man kan komma. Varför händer det just nu? Inte en aning.

Jag rastar solo klockan elva på kvällen och trots att jag hittar små ensliga stigar där det är möjligt att lura ögat att vi är i skogen och inte i stan, på grund av lummiga syrénbuskar och vildvuxet ogräs, så hör jag till min stora sorg, aldrig tystnaden. Aldrig den där tystnaden som bildas när havet ligger blixtstilla och du kan höra en gädda hoppa på hundratalsmeters avstånd. Frihetskänslan av ledighet är inte längre där, därför att rosédränkta uteserveringar lockar inte. Jag vill tillbringa mina dagar på sjön, på stranden, på altanen, i ett hus. Med trädgård. I naturen. Tilläggas kan, att jag bor mitt i city men är ändå välsignat omringad av en förhållandevis stor park. Och dit går jag ju. Hoppas liksom innerligt att det ska stilla mitt begär, men det gör det inte.

Det är just nu en olidlig väntan på att Solo ska få sitt eu-pass så att vi kan åka till mina föräldrar. Som har ALLT det jag tydligen drömmer om nu. Förhoppningsvis är han resklar om en månad, efter ett halvårs väntan. Jag längtar så. Jag tänker på det fem gånger om dagen. Hur jag ska vårda varenda dag så ömt. Insupa det. Uppskatta det. Förstå det.