Klärvoajans
Om jag skulle varit drop dead gorgeus när jag var ung, eller ja, yngre, så skulle jag aldrig ha gjort minsta ansträngning till att utveckla någon personlighet. Så fucked up har jag varit gällande utseende. Jag trodde på fullaste allvar att reinkarnationen gick ut på att man blev snyggare och snyggare i varje liv. Och mina förebilder var aldrig några spektakulära människor kända för andra features än sin yta. Bara hårdsminkade porrbrudar. Jag menar inte att hårdsminkade porrbrudar inte kan vara spektakulära människor på andra sätt, men jag såg spektakulärt perfekta skal, ingenting annat.
Och jag menar inte att det är fel. Jag tycker fortfarande porrbrudarna är de snyggaste. Jag tycker utan tvekan överdimensionerade läppar, tuttar och allt som ser plastigt och fake är hetast, annars skulle jag ha tagit ut mina implantat och sminkat av mig för länge sen. Även om jag ser vackerhet i andra typer av utseenden. Och coolhet i vissa. Faktum är att det är få stilar jag finner helt ointressanta.
Men det var när jag seriöst tog tag i mitt intellekt och styrde upp mitt liv som jag blev (i mina ögon) snygg. Dels för att jag äntligen kände mig trygg i mina val men också för att jag verkligen behövde förståelse för vikten av balansen mellan inre och yttre för att nå zenit. Jag vet att jag har nuddat vid detta mer än en gång, men idag slog det mig bara så tydligt att just den här vägen var meningen för mig. Jag hade slutat som fattig uttjatad utvikningstjej utan ambitioner om jag bara hade haft ett utseende att luta mig mot. För jag är lat, det kan man inte komma ifrån. Och jag är frimodig nog för att visa mig naken för hela världen. OM. Om det inte hade varit för mina komplex som hållit mig tillbaka.
Komplexen är dock relativt frånvarande idag. Jag vill inte framstå som någon klämkäck och förljugen människa som plötsligt säger mig älska mina fysiska nackdelar (vilka de nu än må vara). Inte heller tänker jag påstå mig acceptera dem och således slippa undan deras påverkan. Däremot så anstränger jag mig för att vara den bästa versionen av mig själv. Och jag ser mig själv ungefär i mitten av min förändrings- /förnyelsefas, som pågått ett par år. And I love it.
Som tonåring sa jag upprepade gånger att tjugoåtta skulle vara mitt glansår. Alltså inte 2028 utan som tjugoåttaåring. Jag vet att jag brukade säga att jag skulle vara som snyggast då. Därför att då kommer tiden vara inne när jag kan hantera det på ett harmoniskt sätt. Då innerhar jag balansen och då förtjänar jag den skönhet jag jobbat för och inte bara råkat fötts med och utnyttjat.
(Och jag har inte fel när jag förutspår saker, så nu bara MÅSTE ni följa mig ett par år till, eller hur?)
