En stilla undran

I lördags fick jag ett samtal på jobbet. En berusad, troligtvis alkoholiserad kvinna ringde. Hon verkade ensam och ville nog bara ha någon att småprata med. Hon frågade om jag hade jobbat på akuten. Jag sa nej. Hon fann det svaret konstigt. Va? Har du aldrig jobbat på akuten? Hon frågade om jag skulle kunna tänka mig vara sjuksköterska. Återigen sa jag nej, nu med ett litet fniss. Inte det? Hon lät lika häpen. Faktum är att jag har jobbat på akuten. Jag städade där en sommar i gymnasiet. Men sjuksköterska.. njet.

Hon frågade vad jag skulle bli när jag blir stor? Det vet jag inte, svarade jag och försökte krampaktigt låta obrydd och glättig. Även om jag fick bita mig i läppen för att inte låta skammen skölja över mig och förminska mig. Hur gammal är du då? Tjugosex. Det enda ögonblick någonsin i nutid, jag önskar jag hade kunnat pipa fram ett arton.
Tjugosex? Nämen herregud, du är ju bara ett barn. Håhåjaja. Sen berättade hon att hon skulle gå ut och köpa öl och avslutade samtalet. Klockan var 03.40 så var hon skulle köpa den vet jag inte.
Det finns glamouralkoholister som det kryllar av på allas vårt stureplan. Och så finns det bänkalkoholisterna som bebor olika delar av stan. Sen finns det väl något mittemellan som man inte ser så tydligt. Småbarnspappan som snortar kokain på dagiset toa, men inte mer. Missbruk som missbruk men det är ändå "de utslagna" som är karakteristiskt för ordet. Av någon anledning gillar jag trötta, nersupna människor. Det är svårt att förklara. Det är som att de bär på en slags känsla av ingenting. Gångerna är många då jag velat gå fram till ölgänget i parken och hänga. Ställa frågor. De verkar så krusidull-lösa. Enkla. Uppgivna men allierade i det och därför ändå stärkta.
Empati är inget jag kan stolstera med. Låt mig citera: "du & Hitler, bara förmögna att älska djur". Kan låta som ett skämt men inte utan en viss sanning. Djur kan få mig att gå sönder inombords, där är empatin plågsamt stark. Det gäller också tomma människor som ligger ner. Hopplösa, apatiska, trasiga människor med just ingentinget. Då, då vaknar empatin. När det kan tyckas vara för sent. Jag skulle vilja gå runt bland dessa och föreviga deras gripande historier i bokform. Sen finns det kanske fruar, barn och vänner som skulle skaka på huvudet och hävda att det är fel att ge dem ordet. För att allt de fick stå ut med innan är så mycket värre, en smärta som aldrig klingar av. Att det är rätt åt dem. Snyfthistorierna jag speglar upp är lögner ihopfantiserade av förljugenhet och långvarig illusorik stimulans. Men alla är ju offer - eller så är ingen det? Jag har läst så ohyggligt många biografier av sargade människor. Historierna upprepar sig, men det gemensamma är att de människorna står upp och lever ett till synes rikt, värdigt liv. Och jag känner inte den svallande empatin, ingen gråt i halsen, jag rycker på axlarna i ett omänskligt kallt "jaha".
Jag vill komma åt något annat. De som föll igenom och inte klev upp.
Just nu vill jag bara veta deras version.

Kommentarer
Postat av: Lilla Monstret

Du är innehavare av nya millenniets intelligens, att kunna skriva såhär är det med fler än tre ord och att få läsaren att öva omedveten själs vandring.



Sitter här med händer som få handskar är tillräckligt stora för och försöker formulera mig relativt noggrant med hjälp av det lilla tangentbordet att jag just försvann för en stund.

Jag har gått igenom din text som en labyrint utan att vilja hitta utgången med tanke på att jag kan ha missat något.



Jag känner inte alls någon likhet med dig men jag känner en beundran till det du skriver, precis som den finniga tonårs killen längst bak i klassrummet känner för plugg hästen längst fram med flätorna. Tänk om man kunde det hon kunde för en stund, men ändå ha scans falukorv kvar.



Jag gillar speciellt den korta biten om Hitler och djuren. Även om han må vara en av dom hemskaste människorna genom alla åren, så har jag svårt att tro att han inte hade annat än ett sky högt IQ för att kunna manipulera så många människor och än idag nästan kunna ha ett lika stort inflytande på människor som Jesus(fast på ett negativt sett).

Djur är mer lojala, dom vill inte ha den senaste bling bling och om dom skadar någon så är det OFTAST för att överleva.



Jag vill bara avsluta med ett tack. Att skriva av sig just i detta ögonblick var som att prata med en vägg, det slår dock ändå att behöva betala hutlösa priser under denna ekonomiska samhällskris.

Precis som när några bastards fick för sig att ta en guldpeng för att kunna få gå på toa, vilka jävla rövarpriser.

2011-05-16 @ 22:36:07
Postat av: Mia

Jag vill ge dig ett stort Tack i retur. Tack för att du tog dig tiden att dela med dig av din känsla. Tack för att du påminde mig om varför jag älskar att skriva. Tack för att du på något sätt ser mig bakom orden. För det är precis så det känns. Kan jag få en enda människa att ge mig den responsen du just gjorde - då spelar ingenting annat någon roll.



Så återigen, TACK!

Du värmde mig inifrån och ut.



2011-05-17 @ 00:44:14
URL: http://smutsigtimin.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0