La Bella Vita

Det har blivit bättre, jag har haft små stunder av härligt ljus. Om jag bara anstränger mig kan jag hitta mycket att bli varm och le åt. Men jag saknar att vara mitt urflippade jag. Ni minns säkert hur mycket jag föraktade människorna jag jobbade ihop med på mitt förra jobb. Det var skitsnack, oärlighet och orättvisa. Men. Där kunde jag vara mig själv, för där var jag så bekväm, så inkörd och där levde vi ihop tätt tätt två veckor i månaden. Alltså, man kunde alla. Visste hur de funkade. Morgonhumör, matvanor, kvällsrutiner, jobbupplägg, tempo etc. Det innebar att jag "umgicks" med människor dygnet runt och jag märkte idag när jag tittade på Big brother (ja, jag följer sådant förkastligt skit, en last jag har..) att det är någon sådan form av sjuklig och onaturlig vardag jag ändå saknar. Nu trillar väl himlen ner, för jag trodde aldrig jag skulle använda ordet sakna i samma mening som mitt gamla jobb. Och det är inte människorna, platsen eller jobbet jag saknar. Inte alls. Men upplägget. Jag levde det i så många år. Jag levde instängd med människor, tvungen att socialisera, i någon slags låtsasvärld.