La Bella Vita

Något mamma ville betona idag. Jag fick själv välja vilken kategori jag tycker mig tillhöra men jag var ju hennes barn tillade hon. Kanske en hand blir två om man är både barn och dåre?

Jag som brukade sova så mycket, så hårt, så länge. Jag gör inte det längre, i positiv mening. Jag vet inte om min ökade medvetenhet fått mig att inse att jag går miste om mycket tanketid när jag sover. Drömmar i all ära - hjärnan sägs vara mer aktiv under den senare REM-sömnperioden än vad den är större delen av vår vakna tid - men jag vaknar sällan med svar på viktiga livsfrågor. 

Ibland somnar jag med tvetydiga svar och då kan jag dock välja att analysera symboliken i drömmarna som en liten vägvisare. Men i övrigt är det alldeles för spännande att vara vaken. (Åtminstone till tvättbjörnsögonen är ett faktum).

Jag försöker att inte längta så mycket, försöker att vara närvarande hela tiden. Men det är inte helt okomplicerat när man äntligen brinner av idéer och lust. 
Då springer tankarna iväg...

Det är inte bara tjo och tjim när man ska åka bort en längre tid. Alltid måste man ju lämna något eller någon. För mig har det inte varit någon i den bemärkelse det är idag. Jag har valt att göra mycket ensam ända sen jag var liten och har aldrig riktigt kunnat identifiera mig med känslan av tvåsamhet. Jag har haft en solid tro att ensam vet bäst. Det har varit övervägande skönt. Förvisso har jag många gånger tvivlat, då jag genom bl.a. skolgången matats med det krampaktiga bästissyndromet och otaliga grupperingar. Jag är inte ett freak så till vida att jag aldrig haft en kärleks- eller vänrelation och njutit av det, men den där riktiga "vi-känslan" har aldrig vilat i mig. 

Men. Jag träffade Max. Och Max är just den någon jag inte har någon lust att åka ifrån. Dock så har jag också en annan helgjuten tro på att allting är som det ska. Det blir som det ska. Allting har sin tid och plats. Om det är något jag ska vara lugn i, så är det hur alla mina val bildar det nu, som jag ska befinna mig i.

Det det där lugnet är för övrigt något jag har svårt att hitta i allt. Inte undra på att jag varit en hippie i tidigare liv...

Jag raderade innehållet, men inte ytan. I en blogg är ju det fullt möjligt med ett knapptryck.

Och då ser jag inte längre någon anledning att byta plats för mitt kommande resekåseri. I intellektuell mening kanske resan inte blir speciellt smutsig eller dekadent, men ur hygienperspektiv så, ja. Alltså är det här vi kommer ses.

(Dessutom måste jag vidgå att jag saknar det lite. Det narcissistiska ordbajsandet. Det betyder att det inte är helt omöjligt att jag återfaller i någon form av bloggrutin, om än mer sällan än innan.)

Observera dock parentesen och orden inte omöjligt.