Best of
Vilken dag. Det var längesen jag fick ett sådant upplyft och sådan känslostormning i kroppen. Som att tonvis med lycka förlöstes och virvlar runt i kroppen. Samtidigt som jag vill gråta för att lägga undan en hög med begravd oro/sorg. På ett bra sätt alltså. Inte sorg som att jag är ledsen utan som att det bara måste ut nu, för här har det inget att göra.
Som vanligt går det inte att förklara i ord. Det måste kännas. Upplevas.
Jag fick värdefull bekräftelse. Och ovärderligt värdefull information.
Åh. Det är bara.. ren LYCKA.
Jag har de(t) bästa.
Som vanligt går det inte att förklara i ord. Det måste kännas. Upplevas.
Jag fick värdefull bekräftelse. Och ovärderligt värdefull information.
Åh. Det är bara.. ren LYCKA.
Jag har de(t) bästa.
Hyllningsrekommendation
Nu är ni ju inte speciellt många som läser den här bloggen. Dock eftersom ni gör det bör ni vara fina människor och då delar jag gärna med mig av mina guldkorn till er.
Jag råkar vara välsignad med två vänner du definitivt kommer ångra dig om du inte träffar i detta liv. Den ena är en harmonisk, hjärtlig zonterapeut och den andra ett obeskrivligt duktigt medium. Då snackar vi alltså obeskrivligt. (Jag är inte partisk. Hon kanaliserade mig INNAN jag kände henne. Och hon har aldrig haft fel).
Men ja. Vill ni träffa zonterapeuten eller kanske dessa två själsliga kraftpaket tillsammans (tro mig, det vill ni) hör av er till mig så förmedlar jag er vidare. Det är måndagar som gäller. Ring, smsa, facebooka, maila eller skriv här.
Ni kommer inte ångra er.
Virrvarr.
När jag tänker efter så är människorna i mitt liv alla så extremt olika. I så otroligt olika faser i livet. Det är skönt, att slippa ligga i ett fack med en viss typ av människor bara. Någon lever flerbarnsliv med villa. En annan har precis börjat universitet. En jetsetar runt jorden med champagnedränkta glamourdagar, nästa är Sveriges duktigaste medium, och så en singel som lever dekadent liv i stiletter. Doktorander och hudterapeuter. En är pryd, en annan vet inga gränser. Någons karriärfokus är allt, någon annan föredrar att luffa runt. And so on.
Jag brukar förespråka ett liv med ett axplock ur alla världar man gillar. Det är lättare att snacka om det, än att praktisera det. Åtminstone för mig. Om det gick skulle jag vilja att veckans alla dagar var vidga för en aktivitet. T.ex.
Måndag: Djup meditation, tystnad, rening.
Måndag: Djup meditation, tystnad, rening.
Tisdag: Ett ecstasypiller och en topnotch klubb, dans till gryningen och någon timme till.
Onsdag: Familjemys, te, inredning, storhandling, tvhäng och barnskratt.
Torsdag: Plugga något sjukt intressant och lära sig spektakulära saker.
Fredag: Yta, singelliv, champagne, skratt, glamour, porr och dekadens. (Ingen baksmälla!)
Lördag: En dag med djuren, hav, skog och strand. Hundar, energi, villkorslös kärlek.
Söndag: Skriva och läsa. Och äta. Och sova.
Jag menar inte att det är omöjligt att kombinera alla element, men det är ju långt ifrån sådär simpelt. Jag försöker att inte tro på ett grönare gräs, men visst har alla livsfaser sin charm. Åtminstone jag kommer aldrig känna mig helt "färdig" med en viss del av livet.
Jag vet inte egentligen vad jag vill ha sagt. Jag bara snackar massa goja i den här bloggen dessa dagar. Men det bara slog mig så hårt.
Den underbara komplexa, paradoxala dynamiken i relationer.
I människor.
I livsval.
Det var inte igår.
Jag har ingen ursäkt för min frånvaro. Möjligtvis att jag har kreativ torka på alla sätt och vis. Bara att få på sig kläder är ett projekt. Jag har varit sjuk i en vecka. Sen var vi till Ibiza, min blivande och jag. Det innebar nästan två veckor borta från jobbet och igår när det var dags att återvända kom en rejäl ångestsköljning över mig. I samma veva läste jag en så hemsk artikel om en man som plågade en valp så jag låg och storlipade i en timme.
Eftersom jag inte kan gråta när man "ska", så får jag ju hitta alternativa vägar att få ut skiten. Även om jag önskar att jag aldrig hade läst det. Inatt drömde jag om hur jag berättade om den där artikeln och grät ännu mer.
Djurplågeri är höjden av grymhet för mig. Jag skulle hellre låta mig låsas in på guantanamo ett år, än låta någon lägga fingret på ett oskyldigt, älskat djur. Fy fan, börjar lipa nu igen för att jag tänker på det.
Anyway. Efteråt lättade jag lite - oavsett vad jag gråter för så är det ju en tår mindre i den där taggtråden i halsen. Skönt.
Annars var Ibiza energimässigt svårslaget. Även om vi bodde på en turistort så kände jag den där ö-magin jag bara känt på Koh pangan och Bali förut.
Så dit vill jag återvända många gånger. Gärna leva där som pensionär.
Reunion
Igår träffade jag en vän jag inte sett på år. Tre år, tror jag det blir. Vi tog en sextimmarslunch för att ta igen lite tid men det var som om det var en månad sen sist. Såna vänner är de bästa, man ses, ingenting känns konstigt och det är bara.. härligt.
Vi träffades i gymnasiet. Åh, vad jag kan sakna kravlösheten. Den superenkla skolnivån, sovmorgnar och spontana festkvällar med GB-gubbar i släp på vägen hem. Eller sakna, jag vet inte vad man använder för ord egentligen. Jag skulle ju inte vilja hoppa åter i tiden, just där och då insåg man ju inte hur bra allting var. Då kände man sig väl fången och ofri.
Jag vet inte vad jag har för fel. Iförrgår när jag skulle lägga mig på kvällen försökte jag förtvivlat att njuta av det faktum att jag var ledig nästa dag. Det gick väl sådär, visst var det skönt.. men ja. Så igår när jag skulle lägga mig tänkte jag "åh om jag ända kunde få gå tillbaks i tiden till föregående kväll och känna den där känslan av att vara ledig nästa dag". Fast den känslan fanns ju inte. Åtminstone inte som jag inbillar mig. Jag är bra på det där, att återskapa känslor som aldrig existerat. Jag brukar tänka på hur jag ska förhålla mig känslomässigt till olika händelser, t.ex. på min första semesterdag ska jag känna si och så, oj vad jag ska njuta och ta vara på den känslan där och då. Sen kommer den dagen och jag känner återigen att visst är det trevligt och fint och allt - men inte alls som jag målat upp och föreställt mig, med en liten närvaro av besvikelse. Man kan ju liksom inte känna något man inte känner. Eller kan man?
Vi träffades i gymnasiet. Åh, vad jag kan sakna kravlösheten. Den superenkla skolnivån, sovmorgnar och spontana festkvällar med GB-gubbar i släp på vägen hem. Eller sakna, jag vet inte vad man använder för ord egentligen. Jag skulle ju inte vilja hoppa åter i tiden, just där och då insåg man ju inte hur bra allting var. Då kände man sig väl fången och ofri.
Jag vet inte vad jag har för fel. Iförrgår när jag skulle lägga mig på kvällen försökte jag förtvivlat att njuta av det faktum att jag var ledig nästa dag. Det gick väl sådär, visst var det skönt.. men ja. Så igår när jag skulle lägga mig tänkte jag "åh om jag ända kunde få gå tillbaks i tiden till föregående kväll och känna den där känslan av att vara ledig nästa dag". Fast den känslan fanns ju inte. Åtminstone inte som jag inbillar mig. Jag är bra på det där, att återskapa känslor som aldrig existerat. Jag brukar tänka på hur jag ska förhålla mig känslomässigt till olika händelser, t.ex. på min första semesterdag ska jag känna si och så, oj vad jag ska njuta och ta vara på den känslan där och då. Sen kommer den dagen och jag känner återigen att visst är det trevligt och fint och allt - men inte alls som jag målat upp och föreställt mig, med en liten närvaro av besvikelse. Man kan ju liksom inte känna något man inte känner. Eller kan man?
My Barbie Wedding
Eftersom jag har ett år på mig att planera mitt drömbröllop vill jag föreviga processen från början till slut där varje liten detalj får ta plats och har därför startat en blogg för ändamålet. Jag har dessutom längtat efter en lite ytligare blogg där man får vara glad och jobbigt tjejig. Såååå..
För er som gillar bröllopsbestyr och mig, så är ni varmt välkomna till:
För er som gillar bröllopsbestyr och mig, så är ni varmt välkomna till:
Det offentliga uttalandet
Han friade.
Okej. Jag förstår att ni undrar om jag blivit sjuk. Nej.
Jag svarade ja.
Okej. Jag förstår att ni undrar om jag blivit sjuk. Nej.
Jag kan inte kväva exalteringen.
När vände det? Alla mina haranger om motviljan i den normfixeringen. Om äktenskap och monogamins nackdelar. Jag vet inte. Jag minns inte. Jag kunde inte bry mig mindre om då. Jag kan ödsla tonvis av energi på att analysera mitt intellekts elitistiska sätt att se på giftermål förut, kanske ödsla en jävla massa skam på att jag gick ifrån mina livsprinciper en regnig obetydlig dag någon gång. Eller så kan jag acceptera och uppskatta att livet loopar, och välkomna de känslomässiga bieffekter det bringar. Hålla den där handen i min och vara här och nu. Jag, om någon, kan agera livs levande exemplar på att allt du tror dig känna/veta/vilja är lika osäkert och dynamiskt som dina sista andetag i livet. Här är jag nu. Med en man. Med en barnslig förtjusning över planeringen inför den dagen där min exhibitionistiska sida får gå bonanza. Där jag får skrika ut jaget och viet. För en utvald skara människor.
Man får blunda och be. Le och se. Jag hittade den egoistiska, enstyrda, fullkomligt fantastiska kärleken. Jag lär mig något om att älska varje dag i min relation till honom. Jag blir oförståeligt älskad, varje dag, av honom.
Räcker inte det? Absolut.
Verkar det skitjävlakul att gifta sig? Ja!
Handlar livet om att ibland göra barnsligt roliga saker? Definitivt.
Så nu kör vi. Om ett år får Barbie sin Ken, med allt vad det innebär.
Soulification
Fantiserar om ett dubbelliv.
Sex månader i stan.
Sex månader där själen hör hemma, vid havet.
Jag upphör aldrig förvånas över hur hel jag känner mig här.
Slice of life
Jag är så uppfylld och så tom. Så fullproppad med känslor men inte förmågan att sortera dem. Min första semestervecka har varit.. obeskrivlig. Årets bästa, faktiskt, jag har verkligen återfått förmågan att känna liv i hela kroppen, lust - liv, lust.. livslust.
Hektiskt och fullspäckat med en ständig sömnighet i nacken - ja - men vem vill vila när världen glittrar så? Men så i eftermiddag var hejdå temat och fas ett tog abrupt slut. Så nu börjar fas två, lugnet. Jag och Solo har flyttat ner till gäststugan vid stranden, här är det vi mot världen.
Jag har så mycket bilder. Så mycket att berätta.
Snart.
Snart.
Land of the free
Känns som att timingen att åka till en liten och trygg (?) ö ikväll är optimal med gårdagens terrornyheter ekandes. Inte för att man är safe någonstans. Döden kan knacka på när som helst, den gör ju det dagligen. Drar iväg en massa själar till vad man nu vill tro på. Mellanliv för min del. Och även om min empati inte är vad den borde vara i katastroflägen så är det klart jag finner det djupt tragiskt.
Men oavsett, så åker vi i alla fall ikväll. Till friheten och havet.
Jag lovar våga att orden rinner lättare ur mig där, så vi ses snart.
Jag lovar våga att orden rinner lättare ur mig där, så vi ses snart.
Iiiih.
Good news! Ryggen var inte alls så illa däran som den brukar, en liten cocktail med piller och en dag med jobb och rörelse gjorde susen. Med lite försiktighet ska jag nu kunna njuta av den här veckan-före-känslan trots allt. På lördag händer det. Jejj!
And when ur happy?
Jag och min fina vän brukar tala om "lyckokänslor". Inget konstigt alls, det är pirret som uppstår när man tänker på något roligt. I framtid kanske, eller nutid eller rent av dåtid. Vilket som. Nu var det dessvärre länge sen jag kände det där pirret. Från att ha känt det någon gång per dag eller åtminstone flera gånger i veckan blev det helt dött när jag klev in i vuxenvärlden med ett "vanligt" jobb. Och "vanligt" liv.
Men så igår kväll kom känslan smygande och jag kände mig plötsligt glad. Om det var för att min semester är några dagar bort är möjligt, men jag bryr mig inte så mycket om orsak. Bara att det var fantastiskt. Jag kände mig levande för första gången på sååååå länge.
Jag smed planer för hur jag skulle mysa i den här känslan hela veckan med allt fint framför mig. Min lyckokänslo-vän brukar nämligen också påminna mig att det är tiden före något fantastiskt ska hända, man ska njuta av, och visst är det ju så. Pirr pirr, kurr kurr.
Men.. då knäckte ryggen till.
Det är tuttarna, jaja. Jag vet.
Ett ryggskott i året kan jag väl ta. Men vilken jävla timing.
Men så igår kväll kom känslan smygande och jag kände mig plötsligt glad. Om det var för att min semester är några dagar bort är möjligt, men jag bryr mig inte så mycket om orsak. Bara att det var fantastiskt. Jag kände mig levande för första gången på sååååå länge.
Jag smed planer för hur jag skulle mysa i den här känslan hela veckan med allt fint framför mig. Min lyckokänslo-vän brukar nämligen också påminna mig att det är tiden före något fantastiskt ska hända, man ska njuta av, och visst är det ju så. Pirr pirr, kurr kurr.
Men.. då knäckte ryggen till.
Det är tuttarna, jaja. Jag vet.
Ett ryggskott i året kan jag väl ta. Men vilken jävla timing.
Drömmar
Drömmer upprepningsvis om min egen död. Främst att någon har ihjäl mig under bestaliska former. Googlade lite sömnigt på en eventuell betydelse och ta-daaa:
Att drömma om sin egen död markerar en övergångsfas i ditt liv.
Du kommer att bli mer upplyst och spirituell.
Eller:
Du försöker desperat att fly från ditt dagliga liv.
Haha.
Kommentarer överflödiga.
Upplyft
Igår var en av Mickes tjejkompisar här. Eller tjej och tjej. Kvinna. Hon fyllde på min energibank. Det är så få människor jag tycker om. Det är en lätträknad klick jag välkomnar i mitt hem för att umgås en hel ledig kväll, speciellt då mina lediga kvällar är lika lätträknade. Men jag tycker verkligen om henne.
Och hon fick mig att förstå varför jag känner mig snudd på utbränd. Jag orkar inte förklara riktigt nu. Det var bara.. hon förstod mig. Liksom, utan att jag ens behövde förklara. Jag kan känna, rätt ofta tyvärr, att jag skriker men ingen hör. Och ingen hör väl, för att jag egentligen kniper käft som en mussla. Öppnar jag upp, kan jag känna mig missförstådd, och inte speciellt mött. Och det säger jag inte för att skuldbelägga någon, utan det är min känsla. Min, och bara min. Det är ingen annans uppgift att lösa.
Och hon fick mig att förstå varför jag känner mig snudd på utbränd. Jag orkar inte förklara riktigt nu. Det var bara.. hon förstod mig. Liksom, utan att jag ens behövde förklara. Jag kan känna, rätt ofta tyvärr, att jag skriker men ingen hör. Och ingen hör väl, för att jag egentligen kniper käft som en mussla. Öppnar jag upp, kan jag känna mig missförstådd, och inte speciellt mött. Och det säger jag inte för att skuldbelägga någon, utan det är min känsla. Min, och bara min. Det är ingen annans uppgift att lösa.
Men som sagt. Hon bekräftade min känsla.
Det händer inte ofta, därför är jag så genuint tacksam när det sker.
Ett härlig och extremt välkomnat insiktspåslag virade sig runt mig.
Sen hoppas jag innerligt, mina älskade vänner, vissa av er som jag ser extremt sällan, och andra oftare, att ni förstår att det är NI som är klicken. Och ni är alltid, alltid, alltid välkomna här - även utan direkt inbjudan. Anledningen att jag lever under jorden mer än ovanpå, är just av denna utbrändhetskänsla.
Men den kampen ska jag också vinna, it's a promise.
Why don´t u do something
Det har varit en hektisk period. På jobbet, that is. Jag märker att jag fräts sönder inifrån av fenomenet stress. Jag tål det inte. Alltså verkligen inte, jag får tunnelseende och vill halvt dö. Så gångerna var fler än en då jag tänkte att det räcker nu. Min fria tid har jag sovit. Massor! Om jag inte tjänade lika lite som en förtidspensionerad kyrkråtta skulle jag spara en hög och ta ledigt ett halvår.. Sätta mig rakt upp och ner och bara s k r i v a. Äta frukost i hundra år och leka med ord på olika inspirerande platser, anpassade efter väder och känsla och lust. Där min lilla sol Solo också kunde vara med.
Jag kanske romantiserar det livet.
Men jag vet inte.. kan klara mig utan le glamour ett tag.
Måste åstadkomma något innan jag snart identifierar mig själv med en brun regnpöl. 
Bagage drop
Hade en kortare konversation med ett "ex" eller vad man ska kalla de där gamla männen som jag hade jävligt dysfunktionella relationer med förr i tiden. I alla fall är han ännu mer emotionellt störd än jag, och det är en av orsakerna till att jag slutligen kastade iväg honom i nej-tack-högen bland alla de andra försökskaninerna. Dock skrev han efteråt ett långt fint kärleksbrev och öppnade upp sitt skal. Det var dramatiskt nog för sent för min del, men det visade på att han kan om han verkligen vågar. (Och det avslutade vår relation på ett mycket fint sätt). Jag blev hans "the one that got away" och jag vet att han alltid kommer banna sig själv för att jag hann dra.
Det jag dock ville poängtera för honom, för att han inte ska pissa så hårt på sig själv, är att han har ett fint hjärta. Och att det är aldrig är för sent att göra om och göra rätt, om än med någon annan i det här fallet. Jag är den sista som klandrar honom, därför att jag känner till hans bakgrund och jag tror stenhårt på att man får vad man ger MEN att man bara ger vad man redan fått.
Många tycker det är skitsnack. Att om du t.ex. haft en förjävlig barndom så vill du ge dina barn den raka motsatsen själv. Well - congratulations säger jag då! Om du är så stark och verkligen klarar av det, då ska du tacka dina gudar. Jag tror ändå att allt vi upplever formar oss så märkbart att vi utan att kanske alltid veta eller märka det, applicerar vidare mindre smickrande små fläckar på vår omgivning. Barn, partner, vänner. Sen kanske fläckarna förvisso blir mindre ju mer du bearbetat/gått i terapi/eller vad du vill kalla det. Men jag har svårt att tro på en total motsats helt baserad på vilja. But that´s me.
Många tycker det är skitsnack. Att om du t.ex. haft en förjävlig barndom så vill du ge dina barn den raka motsatsen själv. Well - congratulations säger jag då! Om du är så stark och verkligen klarar av det, då ska du tacka dina gudar. Jag tror ändå att allt vi upplever formar oss så märkbart att vi utan att kanske alltid veta eller märka det, applicerar vidare mindre smickrande små fläckar på vår omgivning. Barn, partner, vänner. Sen kanske fläckarna förvisso blir mindre ju mer du bearbetat/gått i terapi/eller vad du vill kalla det. Men jag har svårt att tro på en total motsats helt baserad på vilja. But that´s me.
Så kan man absolut hävda att man aldrig kan använda sitt bagage som ursäkt för hur man beter sig. Och jag är beredd att hålla med. Däremot är det absolut en förklaring. Det är väl i både relationen till sig själv och den man har till andra, i den aldrig sinande processen att verkligen se varandra, viktigt att ta i beaktning just - varför? Därifrån kan man göra aktiva val.
Varför gör jag såhär? Varför gör du sådär? Det är skillnad på att säga därför att.. och sen förbli passiv. Eller att reflektera över sitt svar och se vad man är villig att möblera om. Jag anser mig ha en del fuck-ups jag ligger passiv i därför att ingen eller inget aktivt uppmanar eller rentav tvingar mig till en förändring. Sen har jag en drös jag tampas mer eller mindre med varje dag på grund av indirekta önskemål av mig själv och världen runtomkring. Och så har jag en del som jag faktiskt bemästrat och rest mig ovanför. En dag kanske jag får den där käftsmällen som svider så hårt så jag trillar ihop och bara gråter. Och det är där och då jag får välja - ligg kvar i offerkoftan eller res dig upp och slåss.
Jag behöver ofta bli knuffad jävligt långt ut på stupkanten innan jag agerar, för jag är jävligt rädd och är som en liten hal räv som vill slippa undan om jag kan. Just därför är jag konflikträdd ut i fingerspetsarna. Jag eftersträvar en balans i utmaning versus acceptans. Jag behöver knuffen men man får inte knuffa för hårt för då faller jag som ett korthus. Jag behöver tonvis med acceptans men det får inte heller slå över för då blir jag som ett hjälplöst barn. Låter jag som en lätt människa att leva med? Näh.
I alla fall.. Jag skenar alltid iväg på sidospår. Mitt syfte med texten var att påvisa att det förflutna finns alltid kvar någonstans och genomsyrar mer eller mindre vem vi är. Det rättfärdigar inte brott eller negativa upplevelser vi utsätter andra för men det förklarar. Och för mig räcker en förklaring mycket längre än ingenting alls.
Om man bara gick och lämpade av allt lika lätt som man kastar väskan på flygplatsen skulle det ju
inte finnas mycket människa kvar?
Never enough
Åhåå. Vad ska jag säga. Det ligger några reflekterade veckor bakom. Det känns som jag står i ett vägskäl. Jag börjar verkligen tröttna på jobbet och nu och det blir tyngre och tyngre att gå dit. Dagar går och jag känner mig rolös, otillräcklig och värdelös. Allt jag hör är människors ambitioner och planer. Allas utom mina egna, för jag har inte en tillstymmelse till plan.
Jag längtar så fasansfullt värkande mycket efter naturen. Jag, som alltid kallat mig stadsmänniska in i benmärgen trodde aldrig dagen skulle komma då jag faktiskt och verkligen vill ha tillbaks det som förr var så självklart och därför aldrig fullt så värdefullt. Jag växte upp omringad av hav. Med fantastiska wow-vyer man tror att bara finns på bild. Solgassande och kvällsljumma fisketurer. Nyfångad fisk till middag och de där sena sommarkvällarna med smultronrester i mungiporna, som aldrig tog slut. Kräftskivor i skärgården med nakendopp och den konstana närheten till det enkla, okonstlade. Jag romantiserar inte min barndom. Det är klart jag minns all skit - också. Men det jag aldrig trodde, det var just denna längtan efter att få uppleva livet så igen, men genom vuxna ögon.
Min dröm när jag var odräglig tonåring var bara det här. Ett liv i Stockholm. Puls, champagnedränkta nätter, stora silikonbröst, glamour och känslan av att få vara precis den jag vill vara. Idag bor jag i vad lokaltidningen kallar "stans mest attraktiva område" där takvåningen i huset bredvid precis gick loss på tjugo millar. Jag får löpande inbjudningar till attraktiva middagar och fester (som jag förvisso aldrig går på), jag har utrymmet att vara den högsta visionen av mig själv (inklusive stora sillisar) och framförallt har jag träffat mannen i mitt liv som jag har en liten oförklarigt fin bebishund med. Plus ett gäng excentriska vänner man bara hittar i en stor stad. Och. Missförstå mig inte - jag är evigt tacksam för allt och alla, som fört mig hit. Det har varit en så hysteriskt rolig process, om än med några mörka episoder. Allt jag har upplevt, allt jag har gjort fram till nu, har jag gjort av hundra procent lust och vilja. Jag har älskat det.
Men? Men plötsligt loopar allting och det enda jag ser för mitt inre öga är dessa barndomsdagar så långt ifrån stan man kan komma. Varför händer det just nu? Inte en aning.
Jag rastar solo klockan elva på kvällen och trots att jag hittar små ensliga stigar där det är möjligt att lura ögat att vi är i skogen och inte i stan, på grund av lummiga syrénbuskar och vildvuxet ogräs, så hör jag till min stora sorg, aldrig tystnaden. Aldrig den där tystnaden som bildas när havet ligger blixtstilla och du kan höra en gädda hoppa på hundratalsmeters avstånd. Frihetskänslan av ledighet är inte längre där, därför att rosédränkta uteserveringar lockar inte. Jag vill tillbringa mina dagar på sjön, på stranden, på altanen, i ett hus. Med trädgård. I naturen. Tilläggas kan, att jag bor mitt i city men är ändå välsignat omringad av en förhållandevis stor park. Och dit går jag ju. Hoppas liksom innerligt att det ska stilla mitt begär, men det gör det inte.
Det är just nu en olidlig väntan på att Solo ska få sitt eu-pass så att vi kan åka till mina föräldrar. Som har ALLT det jag tydligen drömmer om nu. Förhoppningsvis är han resklar om en månad, efter ett halvårs väntan. Jag längtar så. Jag tänker på det fem gånger om dagen. Hur jag ska vårda varenda dag så ömt. Insupa det. Uppskatta det. Förstå det.
Oförstående
Jag har klättrar på min stege och jag har helnat och framförallt har jag blivit en mästare på nuet. Jag kan se fram emot något utan att längta. Jag kan tänka på idag även om något trevligare väntar nästa dag. Jag lär mig att toppvinsten är här och nu. Hur det här hände, det vet jag inte. Men det är fint.
Däremot har min HUD blivit värre än någonsin. Det är nu över ett år sedan den slog ut i någonslags acneliknande tillstånd. Nu är det alltså så illa att jag verkligen skäms över- och aktivt tänker på den i varje möte. Att dofta gott, att klä upp sig, att känna sig fin.. allt fallerar när huden är katastof. Det känns inte som jag. Inte alls. Och eftersom den är det första som möter mig varje morgon drar den helt klart ner det fina i allt annat.
Jag vet att det är dags att gå till en hudläkare.
Jag ville bara ventilera.
Poltergeist
Det är full action i vår lägenhet. Tavlor ramlar från väggen och glassplitter yr. Korgarna i badrummet lever ett eget liv. En ljusstake vrider sig titt som tätt. Solo morrar och skäller på luftvarelser. Undrar lite uppspelt om det är jag själv, min egen ande som är orsaken. Det var i en stund av otämjd frustration tavlan med glas föll. RSPK, Recurrent Spontaneous Psychokinesis?
Kanske är jag nästa Uri Geller? Fast utan styrning.
Oavsett är jag lugnare nu.
Oavsett är jag lugnare nu.
Fokus: Kärlek.
En stilla undran
I lördags fick jag ett samtal på jobbet. En berusad, troligtvis alkoholiserad kvinna ringde. Hon verkade ensam och ville nog bara ha någon att småprata med. Hon frågade om jag hade jobbat på akuten. Jag sa nej. Hon fann det svaret konstigt. Va? Har du aldrig jobbat på akuten? Hon frågade om jag skulle kunna tänka mig vara sjuksköterska. Återigen sa jag nej, nu med ett litet fniss. Inte det? Hon lät lika häpen. Faktum är att jag har jobbat på akuten. Jag städade där en sommar i gymnasiet. Men sjuksköterska.. njet.
Hon frågade vad jag skulle bli när jag blir stor? Det vet jag inte, svarade jag och försökte krampaktigt låta obrydd och glättig. Även om jag fick bita mig i läppen för att inte låta skammen skölja över mig och förminska mig. Hur gammal är du då? Tjugosex. Det enda ögonblick någonsin i nutid, jag önskar jag hade kunnat pipa fram ett arton.
Hon frågade vad jag skulle bli när jag blir stor? Det vet jag inte, svarade jag och försökte krampaktigt låta obrydd och glättig. Även om jag fick bita mig i läppen för att inte låta skammen skölja över mig och förminska mig. Hur gammal är du då? Tjugosex. Det enda ögonblick någonsin i nutid, jag önskar jag hade kunnat pipa fram ett arton.
Tjugosex? Nämen herregud, du är ju bara ett barn. Håhåjaja. Sen berättade hon att hon skulle gå ut och köpa öl och avslutade samtalet. Klockan var 03.40 så var hon skulle köpa den vet jag inte.
Det finns glamouralkoholister som det kryllar av på allas vårt stureplan. Och så finns det bänkalkoholisterna som bebor olika delar av stan. Sen finns det väl något mittemellan som man inte ser så tydligt. Småbarnspappan som snortar kokain på dagiset toa, men inte mer. Missbruk som missbruk men det är ändå "de utslagna" som är karakteristiskt för ordet. Av någon anledning gillar jag trötta, nersupna människor. Det är svårt att förklara. Det är som att de bär på en slags känsla av ingenting. Gångerna är många då jag velat gå fram till ölgänget i parken och hänga. Ställa frågor. De verkar så krusidull-lösa. Enkla. Uppgivna men allierade i det och därför ändå stärkta.
Empati är inget jag kan stolstera med. Låt mig citera: "du & Hitler, bara förmögna att älska djur". Kan låta som ett skämt men inte utan en viss sanning. Djur kan få mig att gå sönder inombords, där är empatin plågsamt stark. Det gäller också tomma människor som ligger ner. Hopplösa, apatiska, trasiga människor med just ingentinget. Då, då vaknar empatin. När det kan tyckas vara för sent. Jag skulle vilja gå runt bland dessa och föreviga deras gripande historier i bokform. Sen finns det kanske fruar, barn och vänner som skulle skaka på huvudet och hävda att det är fel att ge dem ordet. För att allt de fick stå ut med innan är så mycket värre, en smärta som aldrig klingar av. Att det är rätt åt dem. Snyfthistorierna jag speglar upp är lögner ihopfantiserade av förljugenhet och långvarig illusorik stimulans. Men alla är ju offer - eller så är ingen det? Jag har läst så ohyggligt många biografier av sargade människor. Historierna upprepar sig, men det gemensamma är att de människorna står upp och lever ett till synes rikt, värdigt liv. Och jag känner inte den svallande empatin, ingen gråt i halsen, jag rycker på axlarna i ett omänskligt kallt "jaha".
Jag vill komma åt något annat. De som föll igenom och inte klev upp.
Just nu vill jag bara veta deras version.
