Utvärdering livet, mars
På lördag har det gått två månader sedan jag kickstartade mitt nya liv som hemmafru light och började jobba deltid. För sju veckor sedan gjorde även vårt lilla håriga mirakel entré, och vi blev en familj. Idag, precis exakt idag är dagen då jag känner: Pheeeew. Omställningen har inte varit skitsmidig, jag har undrat i stunder hur jag ska få luft. But now.. Nu känns det som en stor luftmadrass blåsts upp under mig och jag kan lycklig guppa på ytan igen. Njuta. Vilja. Våga känna efter.
Och jag känner mig lycklig.
Efterlysning
Hjälp! Den här underbara lilla varelse skulle behöva lite sällskap på måndag.
Om så bara en timme är det guld värt. Någon gång mellan 9-15. Om inte får jag punga ut tusentals kronor för att boka om mitt flyg. Så... please.
Jag bakar chokladbollar till den hjälte som kan och vill.
Maila, smsa, ring, kommentera. VAD SOM!
Om så bara en timme är det guld värt. Någon gång mellan 9-15. Om inte får jag punga ut tusentals kronor för att boka om mitt flyg. Så... please.
Jag bakar chokladbollar till den hjälte som kan och vill.
Maila, smsa, ring, kommentera. VAD SOM!
Breaking up
En liten tanke till er som känner att ni har en relation att bryta upp ifrån.
Just do it.
Våga släpp den handen
som inte längre ger
Glöm rädslan och skulden
där behövs du inte mer
En tid var då
en annan stundar
Känn styrkan i dig själv
le när du blundar
Avslut hör till din historia
jag lovar:
Du behåller din gloria
The gift
Ååååååh. Jag blir så glad när människor i min närhet som verkligen verkligen förtjänar ett big break äntligen, äntligen välsignas med det. Det här är vårt år. Precis som vi sa.
För övrigt har jag fått de märkligaste förnimmelserna. Som rör människor långt bak i det förflutna. Jag kan ju inte gärna ringa ett ragg jag hade som femtonåring och säga "Hej, jag får in att du har en hjärntumör". Märkligt.
För övrigt har jag fått de märkligaste förnimmelserna. Som rör människor långt bak i det förflutna. Jag kan ju inte gärna ringa ett ragg jag hade som femtonåring och säga "Hej, jag får in att du har en hjärntumör". Märkligt.
Det är härligt
Det känns som min andliga utveckling har fått sig ett välkommet uppsving. Och livet som jag känner till det, genomgår en slags transformation. Plötsligt slår det mig som hagel i nacken att värderingar och drömmar loopat och plötsligt ser annorlunda ut. Både framtid och nutid. Jag vaknade och kände mig äldre. Jag har inte mycket över för ordet "mogna" för det låter så kräkpretentiöst. Emellertid är det precis vad som sker.
Kontraproduktiva energier lämnar mig sakta. Jag styr upp och styr om. Rensar. Frågar och reflekterar. Inleder en slags game show med alla demoner i mitt huvud där den som svarar rätt på vad som är viktigt, vinner lyckan.
Det är härligt.
Spring
Fyra lediga dagar har passerat och jag har vilat. Vilat. Och vilat. Jag kan inte för mitt liv begripa den ofattbara tröttheten som hänger över mig. Jag sover, motionerar och äter, allt enligt regelboken. Jag är de facto mer skötsam med min hälsa än jag någonsin varit. Ändå är allting ett dimmigt töcken två tredjedelar av dagen. Jag börjar bli trött på att vara trött, verkligen. Jag vill räcka till så mycket mer.
Men. Solen skiner. Temperaturen stiger. Våren är en tease. Det gör mig varm, och glad.
Men. Solen skiner. Temperaturen stiger. Våren är en tease. Det gör mig varm, och glad.
As nude as it gets.
Det har öppnat en LPG-salong i huset bredvid så jag tänkte ta en sju veckor lång kur. Det är inte bara jättejätteskönt, det gör underverk för kroppen. Så nu kastar jag kläderna för er och visar min konstnärliga kroppsstrumpa. Naknare än såhär blir det inte!
Planer.
Bekännelser av en sillis-snärta:
Om sjärtsmärta,
och sitt introverta hjärta.
Så skulle min självbiografi heta.
SmakLöst
Komiskt nog efter mitt kärleksfulla inlägg om männen i min vardag fick jag ikväll kommentaren. "Hon ville väl se om du är lika slampig som du ser ut". Och där kunde det fallerat, men det var bögen som sa det. Och det var på ett för vissa, kanske oförståeligt sätt en komplimang eftersom min stil inte är speciell slampig these days. Jag har inte tryckt ner min röv i en minikjol på månader. Så om jag utstrålar slampighet ser jag det som ett bra tecken. Jag är fortfarande jag, och behöver inte ens anstränga mig. Sweet!
En vän till en vän frågade om jag medvetet OCH frivilligt såg ut som en knulldocka. Kanske en fullt normal fråga för den gråa massan, men min retur blir då. Ser du medvetet OCH frivilligt ut som en fashionista? Seriöst. Om det är något jag verkligen inte förstår mig på så är det mode, men jag pissar inte på din modemedvetna vän och frågar om hon är på riktigt.
Intresse. Smak. Uttryckssätt. Stil. Identitet. Wh-aaa-tevvver.
Värdera och ifrågasätta? Varför.
Såja. Det var dagens moralpredikning.
Från slampan som inte är så slampig längre. Men ändå.
M Ä N
Med en pappa som inte varit överdrivet mentalt närvarande, en storebror som varit än mindre dito, en drös med män som utnyttjat min taskiga självkänsla och det faktum att jag således aldrig haft några riktiga vänner av manligt kön, plus att jag jobbat i kvinnodominerande yrken där småfeta självgoda manschauvinistiska auktoriteter klappat en på stjärten, har jag varit smått neurotisk kring män hela mitt liv. Inte helt oförståeligt kanske om man frågar vilken hobbypsykolog som helst.
Faktum är att det var när jag träffade Micke jag insåg att män är människor. (Och att inte alla lider av hora/madonna komplex).
Idag är min närmsta chef en man. Han är fin mot mig. Väldigt osexuell och omtänksam. På min utbildning var det jag och en drös män. Även dem, väldigt osexuella och hålla-handen-på-axeln-och-fråga-hur-mår-du-snälla. Den enda som kommenterade mina bröst var, ta-daa, bög. När jag är på jobbet är där förvånansvärt mycket män. Ja, visst en del har den där blicken, men långt ifrån alla. När vi får åka gratistaxi hem från jobbet har jag snällt fått åka med ett par män som ska åt samma håll. Trevliga, enkla män. Män, män, överallt män. Och jag bara är. Och det funkar fint.
Det gör mig glad. Jag skiter i om de sedan går hem och runkar eller om de i all min naivitet fnissar bakom min rygg, jag menar inte att jag älskar just de här männen. Men jag älskar att jag slipper gömma mig för dem. Att jag får känna mig lite lite helare. Och inte så jävla uppfuckat weird.
Det gör mig glad. Jag skiter i om de sedan går hem och runkar eller om de i all min naivitet fnissar bakom min rygg, jag menar inte att jag älskar just de här männen. Men jag älskar att jag slipper gömma mig för dem. Att jag får känna mig lite lite helare. Och inte så jävla uppfuckat weird.
Tisdag
Det var längesen vi sågs, eller ja, sen ni såg mig. Här är jag en helt ordinär tisdag. Anledningen att jag tog kortet var för att jag stod med ytterkläderna färdigt på tio minuter för tidigt. Alltså inte för att det egentligen fanns en agenda. Anyway, jag är också trött och tråkig ibland, men givetvis - rosa. Och med den fåniga putmunsminen.
Plötsligt händer det.
Jag längtar ingenstans. Jag är så mycket i nuet, som jag aldrig tidigare varit.
How easy I died without poetry
*
Världen strömmar av smuts, tomhet fyller den. Sår, som dagen slagit, läkas, när kväll är inne. Lugn, lugn jag huvudet lutar mot en helig syn, ditt dröjande minne. Tempel; tillflykt; rening; helgedomen min! På dina trappor undan mörkret räddad trygg som ett barn somnar jag in.
Those boobs
Varje morgon när jag vaknar sätter jag mig upp på sängkanten och speglar mina bröst i alla tänkbara vinklar. Dagsljuset som strilar in mellan gardinerna gör att de ser helt fantastiskt stora och plastiga ut och för en stund drömmer exhibitionisten i mig sig iväg till porrfilmsbranschen. Sen fotograferar jag dem i jakt på den perfekta bilden och funderar vem som kommer uppskatta ett sådan morgonmms. Nadine kanske? Och Petra. Micke förvisso, men han ser dom ju hela tiden.
Anyway. Det jag skulle komma till är, att det är ett fenomenalt sätt att börja dagen på. Ta sig en titt i spegeln och berömma sig själv för sina unika och alldeles underbara features man har. Heja!
En bra affär har två vinnare
Jag vill skriva, ni får inte tro annat. Men orden hittar inte fram.
I think I'm back
Igår kändes det som att livet återvände inne i mig, efter att ha varit svävande en bit bort i en sisådär tre veckor. Stress/press är min största fiende. När det är mycket att göra och lite, eller bara mindre tid, så går psyket i total strejk. Jag blir en tunnelseende arbetshäst, trots att jag kanske drar en tom vagn samtidigt som någon annan drar ett ok. Jag är bra på det - att jämföra mig. Look around, alla andra kör på i tvåhundra och tycker en god natts sömn hör till pensionärslyx. Eller kan inte ens tänka tanken att det skulle vara socialt accepterat att dra sig undan. Man måste typ vara en artist, skadad efter ett liv i rampljuset för att vara befogad det livet.
Jag tros har varit en luffare i tidigare liv. En dagdrivare, lebeman, vivör, livsnjutare - kalla det vad som. Drömma, gå, leva, drömma, njuta.. Precis så. Fragmenten som hänger kvar är högst påtagliga. Vi satt i parken idag, jag och min bebis. Satt där sida vid sida och iakttog livshetsen. Jag känner honom inte tillräckligt väl än för att veta om han levt många liv, men det känns så. Två hundraåriga själar en söndag i solen på en parkbänk.
Det är liv.
Inte det här.
Ett liv
Att skaffa omplaceringshund och starta ett nytt jobb med krav upp till öronen samtidigt är kanske inget jättetips från coachen. Vet inte ens vad jag heter längre, men jag kämpar på. Jag har ju det mest fantastiska lilla liv att ta hand om. Hålla om, skydda, rädda, uppfostra, stärka, hela, hjälpa och bara finnas för.
Jag brukar fnysa åt mammor som påstår att de inte har tid att sminka sig/träna/tänka på utsidan/läsa/pyssla etc etc.
I take it back. Med en bebis försvinner liksom allt annat. Att bry sig om sig själv är plötsligt det sista som finns i världen. Jag kanske förlorade hela min identitet sekunden han låg i min famn. Alltså.. det är inte förevigt. Det är startsträckan, den kommer vara omtumlande och galen. Men på andra sidan kommer jag ut. Skitjävla happy - med påsar under ögonen - hundra resor rikare.
Och då, då lovar jag att borsta håret. Och blogga.
Restart
Provet är över. Pärsen är över. (Ja, det gick lekande lätt).
Nu väntar fem helt superspektakulära dagar med uteslutande härliga roliga saker.
En femdagars belöning, ungefär. Ni kanske får er en glimt.
The test
Aldrig i mitt liv har jag väl längtat så hårt efter ett prov. Av många anledningar. En av många är givetvis att få det överstökat så att jag känner mig fri och med gott samvete kan läsa en bok på kvällen. Men kanske främst för att jag absolut vill testa mina kunskaper nu, jag vill bevisa för mig själv att jag verkligen kan och är redo att börja jobba på riktigt nästa vecka, utan den avskyvärda känslan av osäkerhet. Om det är något jag föraktar, så är det att vara osäker i skarpt läge. I synnerhet eftersom jag är en lättlärd och oerhört alert ung dam när det väl gäller.
Vi siktar på alla rätt. Jag har ingått en pakt med universum att samarbeta med mig extra mycket just idag. Om någon vill hjälpa mig än mer så tar jag tacksamt emot era positiva tankar klockan 16.00.
Det ni sänder ut, får ni tillbaks i dubbel dos!
Notis
Med tanke på mitt "Om du har tur" i förra inlägget vill jag bara påpeka att jag skriver det i egenskap av poet och absolut inte menar det bokstavligt då jag är den sista som tror att livet handlar om tur eller otur eller slump. Du är själv queen of fucking everything.
Glöm inte det.
Glöm inte det.
