Defense
Jag skrev inte föregående inlägg som bitter cyniker. Tvärtom. Jag tycker om att vända på tankar (och ord) som är självklara, tydliga och färdigbakade redan i treårsålder.
Är det min passion?
Ler.
Alis volat propriis
Sport och schlager ligger långt nere på min intresselista men visst hör jag ändå surret omkring mig. Alla verkar gilla åtminstone det ena. Och jag har inte ett dyft att flika in. Smyger smidigt iväg. Kanske vore det bra för mig med flera sådana fokus, att liksom dagen var gjord för en vunnen match. Ungefär samma effekt som solen verkar ha på större delen av befolkningen. Jag brukar lite krasst säga att kvasiintellektuella människor har lätt för att vara lyckliga. Slå mig gärna. Teorin må falla med att intellektet ju mer utvecklat det är bör kunna styra själv. Jag hävdar dock fortsättningsvis att bagaget gör resan.
En klok vän sa att fixering vid saker handlar om fokusförflyttning.
En annan klok vän responderade ivrigt att, nej, det heter passion. Att brinna.
Jag står.. kluven. Har själv aldrig brunnit för något med passion. Inget. Jag är bra på att ljuga och förskjuta fokus ändå, tack så mycket. För mig står missbruk och passion egentligen som synonymer. (Kåthet faller också inom ramen, men det är ju uppenbart biologiskt försvarbart).
Det handlar om begäret efter något större. Något mer.
Ljuset
Har varit ledig två dagar. Försökt lyfta mig ovan skit och vara här och nu, ansträngt mig för att älska och komma ur mitt skal. Vi drack ett par flarror rosé i parken i kvällssolen och invigde sommaren. Det finns något så fasansfullt fint i att se sin man ligga ner på en picknickfilt iklädd kostym. Kontrasten mellan jobb och prestige till frihet och kärlek.
Idag låg jag utslagen i timmar. Alltså helt kaputt. Vet inte varför, om det var solen och vinet. Jag gled med och sov istället för att kämpa emot. Och Kärlek kom hem med en påse middag från Melanders.
Efter maten låg vi hela lilla familjen i sängen en stund och då tänkte jag bara:
Jag har allt.
Lights will guide you home
Det har blivit bättre, jag har haft små stunder av härligt ljus. Om jag bara anstränger mig kan jag hitta mycket att bli varm och le åt. Men jag saknar att vara mitt urflippade jag. Ni minns säkert hur mycket jag föraktade människorna jag jobbade ihop med på mitt förra jobb. Det var skitsnack, oärlighet och orättvisa. Men. Där kunde jag vara mig själv, för där var jag så bekväm, så inkörd och där levde vi ihop tätt tätt två veckor i månaden. Alltså, man kunde alla. Visste hur de funkade. Morgonhumör, matvanor, kvällsrutiner, jobbupplägg, tempo etc. Det innebar att jag "umgicks" med människor dygnet runt och jag märkte idag när jag tittade på Big brother (ja, jag följer sådant förkastligt skit, en last jag har..) att det är någon sådan form av sjuklig och onaturlig vardag jag ändå saknar. Nu trillar väl himlen ner, för jag trodde aldrig jag skulle använda ordet sakna i samma mening som mitt gamla jobb. Och det är inte människorna, platsen eller jobbet jag saknar. Inte alls. Men upplägget. Jag levde det i så många år. Jag levde instängd med människor, tvungen att socialisera, i någon slags låtsasvärld.
Och faktum är att min dipp kom när jag slutade. Det måste vara en så otroligt mycket större påfrestning för psyket än jag någonsin anat, att ställa om.
Men nu när jag vet det (tack Big brother), kanske jag kan försöka hjälpa mig själv uppåt och framåt. Over and out.
A thousand beautiful things
Åkte tunnelbana idag, vilket nästan aldrig händer. (I vår familj är det taxi eller fötter som dominerar transportlogistiken). Så slank jag in på en liten kiosk vid hötorgsperrongen för att lösa ut en ny triss. Under mina fötter, på det skitiga betonggolvet stod det på ett nött klistermärke "plötsligt händer det". Just att märket var så nött förstörde hela budskapet, det signalerade liksom: här har hundratusentals människor stått och väntat på det där plötsliga, utan utlovad leverans.
Gick iväg för att skrapa, som att min position på jorden kunde få sifforna bakom den gråa mattan att ändras. Skrapade först [X vinsten] rutan som visade en häpnadsväckande tia. Sen: En miljon kronor. En miljon kronor..
Neäh.
Mitt ekonomiska liv förändrades inte där och då, även om en tunnelbaneperrong hade varit ett högst komiskt stället att vinna 10 millar på. Jag är ingen gambler så jag tänker sällan på pengar i överdimensionerade belopp men just nu hade jag ingenting annat i mina tankar så jag lät fantasin galoppera iväg. Vad skulle jag göra först? Av alla fantastiska möjligheter som plötsligt låg framför mig valde jag ändock att placera undan pengarna i någon säker fond. Hur jag än vände och vred på mina resonemang så hamnade jag där om och om igen.
Och det lustiga är att det sorgligt nog definierar mig så hårt som person. Att jag, när jag får något jag så gärna vill ha eller dyrt och heligt önskat mig så blir jag så rädd att tappa det så jag låser in det. Och det är ju inte att leva. Det är inte att vara i nuet. Det är att vara i rädsla som begränsar och förgör. Vill man vidareanalysera det så är det applicerbart på mer komplexa attribut som känslor och relationer. Och voila -där har vi ju mig.
Så trissvinst eller ej, jag blev en insikt rikare. Och istället för att gå och vänta på "plötsligt" så är det en god idé att öppna alla lås och bara leva. Här och nu.
Learning by loving
Jag omges av en kärlek som är så hänförande gudomligt stark så den borde resa vilken liggande människa som helst. Jag kanske inte har många människor nära i mitt liv men de jag har värderar mig till en grad som är intellektuellt sätt svår att ta på. Och inte alltid är jag mottaglig i hjärtat heller, men jag försöker och i stunder förstår jag och då lyfter jag. Idag är en sådan dag.
Avgiftning
Ni är så uthålliga, min lilla skara läsare som tittar in varje dag. I step out:
Jag har gjort mig osynlig för omvärlden. Igen. Jag hör inte av mig, jag isolerar mig och blundar och väntar på smällen. Faktum är att jag gömmer mig t.om. för mig själv och tror att jodå, det funkar. Innerst inne vet jag att jag kommer dö väldigt ensam om jag inte agerar.
En del människor är rädda för att må bra. Kanske har jag varit eller är en av dem. Jag känner mig smutsig och fläckig och tänker att det går aldrig att tvätta bort, att någon fläck ska göra sig påmind under de mest olämpliga tillfällen och då är det enklare att låta bli att tvätta. Och då kan man lika bra spilla ännu mer. Eller bara infinna sig i ett likgiltigt status quo. Jag är rädd för att känna sorg men lika rädd för glädjen. Man skulle faktiskt kunna tro att jag är helt diazepampreppad. Men jag vill plötsligt ha barn. Jag vill plötsligt ha ett hus på landet. Och jag nästan kräks av att höra de tankarna i mitt huvud. Jag är skiträdd. Är man skiträdd är det lika skitenkelt att bara stänga av.
Och ni vet ju, min trötthet. Simpla saker som att borsta håret har dränerat mig. Livet, universum har distansierat sig från mig. From my point of view. Egentligen är det väl helt jävla omvänt. Jag har inte orkat leva och då är det enklare att ge livet skulden för att inte inkludera mig. Fånigt.
Sakta tittar jag bara på när jag själv förvandlas till den människa jag allt annat än vill vara och kastar av mig ansvaret och tänker katastroftankar där jag ser allt sakta raseras. Allt jag byggt upp, hur jag kommer låta det rämna.
Jag, som inte gärna ber om hjälp i det jordiska, kastade häromdagen slutligen ut en vädjan i det andliga i ett stilla Hjälp mig nu. Och så dagen efter kom smset; "Vän, behöver du kanaliseras?". Så snabbt kan det gå.
Ingenting nytt trillade egentligen in. Ingen magic wand lade sorti på min apati. Alltså, det är klart att jag kan gå dag ut och dag in utan att förstå. Jag letar inte efter meningen med livet, inte så. Jag letar efter det som får mig att blomstra. Tror jag. Fast i själva verket sitter jag passiv och låter år av vissenhet gå förbi och hoppas att någon Gud ska kasta vatten över mig och vips ska jag slå ut i full blom.
Äh, jag vet inte. Det kanske kändes som luften liite lättare trängde sig ner i bröstkorgen när jag vaknade. Kanske.
Kanske vänder det nu. Igen. Have faith.
Mina bloggromanser
Ni stör er när ni klickar in och jag inte har skrivit på en vecka. Jag skriver inte, därför att mina händer är som bly. Men jag orkar läsa. Och gör det gärna bland annat här:
Saturday
Season: Spring
Place: Our balcony
Weather: Sunny (although shadow here), 15 degrees celcius
Mood: Tired after cleaning, having family over for brownie-cake and a long powerwalk
Music: Variety of house, jazz and lounge
Company: My two loved ones
Company: My two loved ones
Drinking: White wine
Smoking: Mini moods filter
Outfit: Jeans, poncho and leopard blanket
Agenda: Calm, home made dinner
Thinking of: Dreams
Psycho
Må jag vara en borderlinebrud med min brist på empati, mitt dysfunktionella känsloliv, min vacklande syn på mig själv, min promiskuösitet, mitt pendlande mellan idealisering och nedvärdering, min tendens till att missbruka (allt), min separationsångest och destruktivitet.
Emellertid jävligt bra på att hålla själva "störningen" (gud vilket ord) i form nog att älska och älskas och leva ett relativt stabilt liv. Jag är ingen tickande bomb och känner inget behov av att utredas för medicinering. En del dagar känner jag mig nästan helt vanlig, också.
Men så kommer dagar, när jag undrar om inte alla bara är störda. Mina antonymer?
Överdrivna empatiker.
Intellektstyrda järnmänniskor.
Självgoda divor.
Kyska nunnor.
Medelmåttiga möss.
Nykterister.
Apatiker.
I mina borderlineögon verkar min värld ändå rätt så festlig, i såfall.
One day
Idag gick jag en vidareutbildning på jobbet och tjöt av garv med bl.a. bögen och några andra män samt den gemensamma nämnaren: barnslig humor. Tänk om det vore så roligt att jobba, också. Att man bara flamsade åttio och jobbade tjugo. Då hade man ju gärna jobbat tiotolvtimmars dagar och ändå kommit upp i acceptabel effektivitet.
Symbios
Solo (för er som inte vet fick han alltså behålla sitt originalnamn och heter bara Barbie-Rolf i mellannamn) hade inte världens mest optimala uppväxt under sitt första levnadsår och omplaceringshundar är verkligen ingenting man ska ge sig in i om man inte har orken eller intresset att bygga upp dem. Jag kände intuitivt att Solo var min hund, det fanns aldrig någon tvekan. Honom skulle jag ha. Oavsett vad det hade krävts av mig hade jag krigat för honom. Men även om mängden kärlek jag hyser för djur generellt, hundar i synnerhet, är oförbrukbar så besitter jag ingen tydlig problemhundskompetens och valde därför relativt snabbt att anlita en hundterapeut. I djungeln av terapeuter hittade jag bara så rätt. Det är otroligt små redskap som krävs för drastiska förändringar och efter två tillfällen är vi redan och nosar på mållinjen.
Det har varit och är helt fantatiskt att få följa hans resa från den lilla ängsliga själen han var när han tog sina första trevande steg i vår hall till den självsäkra livskälskade varelse han är idag. Efter.. nio veckor. Varav endast två (!) i klickerträning.
Med detta träder hans ande mer och mer fram och även om vi besitter en väldigt väldigt genuin kontakt redan så ser jag fram emot varje ny dag tillsammans, därför att vi växer mer och mer ihop. Vi ska bli ett.. medialt team.
Aprilskämtet på jobbet jag inte gick på
Mammor
Mitt älskade lilla lurviga hjärta, som med kräkningar och diarré hållit mig vakande till 05.30 i morse ligger nu utslagen vid mina ben, troligtvis på väg att bli bättre. Att lägga sig ner på ett kallt toalettgolv för att bara få finnas nära kändes som en total oklanderlig självklarhet och det faktum att det sedan när tillfälle slutligen gavs att sova, inte gick att få tag i sömnen, det är märkligt men fint.
Jag har inte bara välsignats med större respekt för min egen mamma men även för mödraskapet i stort. Att det så naturligt skyfflar undan de egna behoven för att bana väg för någon mer behövande. Att det framkallas hos en sådan som mig, som inte alls är en omhändertagande person naturligt. Bara så enkelt, liksom.
For Every Action
Läste en så härligt uppfriskande intervju med Alexander Bard. Han lyfter fram sig själv som en frimodig man med raka icke-ursäktande åsikter och tycker som jag att sexköpslagen är helt åt helvete fel. I en given fråga fladdrar han hastigt förbi perioden i sitt liv då han bodde i Amsterdam och sålde sex, givetvis för att journalisten såg en smaskig chans att skapa en skandalös rubrik.
- "Du gillar att provocera va?"
- "Du gillar att provocera va?"
- "Provokation har inget egenvärde. När folk anklagar mig för att provocera så är det oftast för att man inte vågar tänka tanken att jag faktiskt kan ha rätt. Jag ser det mer som en presentation av en tanke. Att anklaga mig för provokation grundar sig oftast i inskränkthet"
Han använde ordet anklaga. Som att provokation är något fult. Och det är det väl inte alltid, det kan lyfta fram ämnen som behöver komma ut i ljuset och vidare leda till en positiv debattutveckling. Men att provocera för provokationens skull, och för att bli sedd och bekräftad, ja visst finns det något litet och sorgligt i det. Och jag har kanske varit där och vänt ett par gånger. Men vem har inte det, någon gång? Däremot har jag ofta känt en pockande lust att diskutera ämnen som inte hör hemma på det där minglet, just för att mingel är så förbaskat jävla urtråkigt. Och för att jag ingenstans känner att jag behöver dö med egenskapen street smart i min repertoar. Jag brinner inte helt okänt för horor och porr och dess komplexitet. Men om inte för att undvika att bli just anklagad för att provocera så är det ju slöseri med en hel del energi att börja härja hejvilt om t.ex. lyckliga horor. Som kunde få utlopp i t.ex. en bok. Eller en föreläsning. I forum som folk aktivt väljer därför att de vill. Emellertid behöver jag än mer iver för det, för jag är ju inte direkt först.
Jag tror, att jag slutit mitt skal en aning. Jag känner inte behovet av att hela tiden få ut min åsikt till höger och vänster. Och jag tror, att jag kan sitta passiv i en diskussion om ett ämne där jag egentligen har massor att dela med mig av. Både erfarenhetsmässigt men också i tro och vilja. Jag ser den utvecklingen som ett tydligt tecken på att jag inte är ute efter att provocera, alls. Längre. För han har så rätt, Bard. Det finns inget egenvärde i det.
Jag lyfter gärna bladet från munnen. Men föredragsvis när någon ber mig. Och föredragsvis för öppna människor som har förmåga att reflektera själva. (Och såklart, i min egen blogg). Jag skulle gärna försörja mig på att sälja sex. I alla varationer. För tro mig, det går att variera i oändlighet. Men jag vill inte flytta till Amsterdam, och jag börjar bli tillräckligt gammal för att oroa mig för min pension. Och jag vill inte behöva kringgå lagen likt en hetsig iller, jag är för trött för det. Det är dock något jag alltid tänker stå upp för och där drar jag jag en tydlig gräns om du vill komma in i mitt liv. Om du anser dig besitta rätten att moralisera över mitt eller andras sexliv och sedermera ett eventuellt yrkesval, då har vi nog inte så mycket att dela i livet. Jag strävar fortsättningsvis efter frimod och mångfald.
Jag lyfter gärna bladet från munnen. Men föredragsvis när någon ber mig. Och föredragsvis för öppna människor som har förmåga att reflektera själva. (Och såklart, i min egen blogg). Jag skulle gärna försörja mig på att sälja sex. I alla varationer. För tro mig, det går att variera i oändlighet. Men jag vill inte flytta till Amsterdam, och jag börjar bli tillräckligt gammal för att oroa mig för min pension. Och jag vill inte behöva kringgå lagen likt en hetsig iller, jag är för trött för det. Det är dock något jag alltid tänker stå upp för och där drar jag jag en tydlig gräns om du vill komma in i mitt liv. Om du anser dig besitta rätten att moralisera över mitt eller andras sexliv och sedermera ett eventuellt yrkesval, då har vi nog inte så mycket att dela i livet. Jag strävar fortsättningsvis efter frimod och mångfald.
Och så en liten slutparentes. Jag läste precis ut Diablo Codys Den osannolika strippan och rekommenderar den varmt. För språket. För humorn. För inblicken i strippsmutsen. Och för att den är brutalt icke-provokativ, bara varm och ärlig.
Bad news
Mina jävla blodprov var sådär herrrregud-så-frisk-bra, så jag drog en djup suck. Hennes tips var att styra upp ett rutinliv och undvika laktos. Baaah. Jag känner mig fortsättningsvis sjuk, så är det. Vad mitt blod än må tycka. Och jag är inte, och har aldrig varit rabiat hypokondriker.
Någon som känner till en top notch homeopat i stan? Let me know.
Och nu lovar jag hålla käften om detta hädanefter.
Hej.
Mitt intellekt står stilla. Skriftligt anyway.
I'd like everything
Tröttheten fortsätter plåga mig. MEN, jag har varit hos doktorn. En eloge till mig, jag gick och gav mitt blod. Och vet ni vad, nu önskar jag så innerligt att jag är sjuk. Jag bryr mig inte vad det är för fel, bara jag får ett svar. Och medicin. Är jag dödligt sjuk så är det också fine, allt bara jag slipper gå runt trött resten av livet. Oh, the drama tänker ni. Men jag skojar inte. Jag kan inte identifiera mig med en trött, hängig människa med en molande huvudvärk. Utan orsak.
När Isabell kanaliserade mig första gången var en av de mest minnesvärda kommentarerna från min andliga guide att den jag är idag och den jag var, har hamnat alldeles för långt ifrån varandra. Jag måste hitta barnet i mig igen, för det är vem jag är. Senaste medium jag besökte, som jag inte känner, gav mig även han direktiven att leka mer i livet. "Have fun! You need to recognize your inner child".
Det är rätt.
Jag vet bara inte vad. Eller kanske vem? Som ska hitta mig där bakom, och dra fram det.
Bara en sån sak, när skrattade jag senast? På riktigt.
No pills - no hills.
Jag levde alltid gränslöst när jag var ensam, därför att jag inte var rädd för att dö ifrån någon. Eller. Ja, familjen. Men när jag lämnade boet frigjorde jag mig ändå tillräckligt för att känna mig ansvarslös. Och jag såg ingen annan. Det fanns aldrig någon jag behövde eller ville dela mig med. Jag var min och besluten likaså. Jag ville hellre leva fritt och riskabelt, än begränsat och tryggt. Det var skönt. Då.
Jag vill fortfarande inte känna mig begränsad. Men den jag älskar mest i hela världen begränsar mig aldrig. Han bejakar vem jag verkligen är och det är därför det är vi. Han ger mig utrymme, frihet och kärlek. Han ser mitt ljus, men känner till mitt mörker. Jag har fått ge egoisten i mig en törn, för honom. Tänkt en gång extra, för honom. Men inte till den grad jag gör idag. När vi är tre. När det finns ännu ett liv, helt beroende av vår tillit, kärlek och värme.
Att inte ta det där partypillret. Att inte åka i den där främmande bilen. Att inte följa med på den där efterfesten. Att inte skita i när och var jag vaknar. Att inte välja spänningen och ovissheten, för att fylla spannen med ett hål i botten, för att min destruktivitet är otyglad. Men, att ta: Ansvar.
Det är inte bara jag jag jag. Nu är det vi vi vi. Jag säger inte att det är lätt, för det är trots allt en stor del av mitt naturliga jag, som jag sakta släpper iväg. Och jag är fortfarande en depraverad, omoralisk och frisinnad människa. Min utopiska dröm om livet som en stor orgie av dekadens, sprit, porr, droger, kärlek, värme och frimod rycks inte iväg bara sådär. De som väljer det livet har min fulla förståelse.
Men det jag säger är att jag väljer att se något annat än mig själv. Och att vad det nu betyder i uppoffring så står jag här, redo för en helt ny resa. Beredd på vad som än krävs för att bli en mindre egocentrisk, och mycket varmare människa.
Klärvoajans
Om jag skulle varit drop dead gorgeus när jag var ung, eller ja, yngre, så skulle jag aldrig ha gjort minsta ansträngning till att utveckla någon personlighet. Så fucked up har jag varit gällande utseende. Jag trodde på fullaste allvar att reinkarnationen gick ut på att man blev snyggare och snyggare i varje liv. Och mina förebilder var aldrig några spektakulära människor kända för andra features än sin yta. Bara hårdsminkade porrbrudar. Jag menar inte att hårdsminkade porrbrudar inte kan vara spektakulära människor på andra sätt, men jag såg spektakulärt perfekta skal, ingenting annat.
Och jag menar inte att det är fel. Jag tycker fortfarande porrbrudarna är de snyggaste. Jag tycker utan tvekan överdimensionerade läppar, tuttar och allt som ser plastigt och fake är hetast, annars skulle jag ha tagit ut mina implantat och sminkat av mig för länge sen. Även om jag ser vackerhet i andra typer av utseenden. Och coolhet i vissa. Faktum är att det är få stilar jag finner helt ointressanta.
Men det var när jag seriöst tog tag i mitt intellekt och styrde upp mitt liv som jag blev (i mina ögon) snygg. Dels för att jag äntligen kände mig trygg i mina val men också för att jag verkligen behövde förståelse för vikten av balansen mellan inre och yttre för att nå zenit. Jag vet att jag har nuddat vid detta mer än en gång, men idag slog det mig bara så tydligt att just den här vägen var meningen för mig. Jag hade slutat som fattig uttjatad utvikningstjej utan ambitioner om jag bara hade haft ett utseende att luta mig mot. För jag är lat, det kan man inte komma ifrån. Och jag är frimodig nog för att visa mig naken för hela världen. OM. Om det inte hade varit för mina komplex som hållit mig tillbaka.
Komplexen är dock relativt frånvarande idag. Jag vill inte framstå som någon klämkäck och förljugen människa som plötsligt säger mig älska mina fysiska nackdelar (vilka de nu än må vara). Inte heller tänker jag påstå mig acceptera dem och således slippa undan deras påverkan. Däremot så anstränger jag mig för att vara den bästa versionen av mig själv. Och jag ser mig själv ungefär i mitten av min förändrings- /förnyelsefas, som pågått ett par år. And I love it.
Som tonåring sa jag upprepade gånger att tjugoåtta skulle vara mitt glansår. Alltså inte 2028 utan som tjugoåttaåring. Jag vet att jag brukade säga att jag skulle vara som snyggast då. Därför att då kommer tiden vara inne när jag kan hantera det på ett harmoniskt sätt. Då innerhar jag balansen och då förtjänar jag den skönhet jag jobbat för och inte bara råkat fötts med och utnyttjat.
(Och jag har inte fel när jag förutspår saker, så nu bara MÅSTE ni följa mig ett par år till, eller hur?)
