En fin dag
Ett måste
Have A Heart
Ledde mig osökt in på Johnny Cash.
Så.Jävla.Vackert, Boye.
Nu vet jag
Nu vet jag hur mycket du gömde och förteg.
Där var ditt skal.
Men varför har du gömt dig så väl för mig?
Det mal och mal.
Jag vet det. Jag minns det: en enda sak,
där jag har dömt --
och sedan var ditt inres förtrollade land
för alltid gömt.
Så länge vår kärlek har ett villkor kvar,
om också bara ett,
så länge är vår kärlek en sluten hand --
och oss sker rätt
But why?
Vidare kände jag mig då illa tvungen att följa slutproceduren med ett öga. Jobbade med det andra. Första gången kan jag inte bara ge mig hän handlöst.
Well. Tycker att situationen blev jobbigt prekär. Det är ju helt åt helvete.
Vill sticka tillbaks huvudet i sanden. Nu.
Fotnot: Detta innebär inte att jag är öppen för politiksamtal på fest.
Det blir precis som jag önskar
Nu ber jag att du samarbetar med mig.
Jag tror på mig.
Jag tror på det här.
Jag vill det här.
Jag ser det redan.
Det är mitt.
Alla bitar ska falla på plats.
Och alla ni andra som själsligt kan se till att detta sker.
Gör det.
Law of attraction.
Det är mitt
Det är mitt
Det är mitt
Castles in the sky
Anyway. Tidningen igår innehöll en artikel om ett äldre par och deras nyckel till livslång relation. Att prata. Att inte falla ner i den där tystnaden. Att inte gå från kärlekspar till ett stumt sällskapspar.
Jag är urusel på att prata. Riktigt kass. Dels för att jag inte alltid känner för det. Dels för att min pappa inte är den mest talföra typen, och jag diggar min pappa. Jag tycker han har en imponerande integritet.
Den där integriteten som varit en utopi för en teatraliker som jag.
Men mest handlar det om rädsla och, tadaa; min taskiga syn på mig själv och mina behov. Vad jag behöver och vill. Och jag måste utmana det i mig själv. Dock inser jag, att det inte alltid är helt okomplicerat att ta reda på vad man verkligen behöver.
Och vad som är.. självbedrägeri.
För länge.
Begreppet antingen eller, medicin för det?
Jag är en riktig liten arbetarpiga och har verkligen jobbat häcken av mig för bland annat sjuttiotusenkronors tuttar och långresor, så kalla mig allt annat än spoiled. Jobbade dubbla skift alldeles för länge och sade upp mitt liv för ett halvår. Jag pantade tomburkar under gymnasiet och levde på gröt för att ha råd med två klädesplagg i månaden. Jag har aldrig bett någon om pengar. Möjligtvis lån, som jag varit noga med att betala tillbaks. Och då i riktiga nödfall. Sneglat lite på vänner och deras givmilda släkt/föräldrar/arv/younameit men ändå inte förstått. Kan man få pengar, bara sådär, utan att klippa gräset?
Jag tackar mitt ekonomiska sinne som kan gå till extremer när det krävs. Mina egna surt förvärvade pengar, jag har vårdat varenda krona. Jag försöker inte samla någonslags pluspoäng. Bara förklara situationen, som den är.
Jag spenderar cirka åttio procent av mitt surfande på internetiansk fönstershopping. Jag lägger massor med prylar i kundvagnen. Men jag slutför sällan köpet. Därför att mitt samvete säger nej. Jag fasar för att gå på stan för att min hjärna skickar guilt guilt guilt över mig så fort jag står i kassan. När jag unnar mig en spektakulär upplevelse, oavsett vad, mår jag dåligt efteråt.
Eller.
Så blundar jag. Slösar, köper, bjuder. Och förtränger.
Jag måste antingen slå av totalt och dra iväg. Åka taxi för tusenlappar.
Eller så måste jag tänka över varje köp. Planka på tuben.
Precis som hetsätning eller svält.
Knullmaraton eller celibat.
Svinfull eller spiknykter.
Antingen - Eller
Svart eller vitt
Ingen gråskala
Ingen balans
Och där har ni mig. Som jag är mest.
Tog sommaren kål på mig?
Men så är jag trött inuti, också. Det känns.. som att jag hållt andan så länge så läpparna är blå. Utan att veta om det. Jag har hållt andan och så plötsligt, något har fått mig att ta ett djupt andetag. Men syrebristen har redan gjort sin skada. Jag vet inte hur, när, varför - jag vet ingenting.
Det är något jag behöver just nu. Jag förnimmar ett behov. Ja, utöver sömnen då. Sömnen pockar på som en slags förklädnad för något annat.
Men jag vet för guds skull inte vad.
<3
Girrrrl, you'll be a woman soon
Till mig.
Det här..
Orkanstyrka, liksom.
Nothing to wear, a lot to be.
Kan du, kan du inte.
Lenslover
Eureka!
Hur enkelt som helst.
The answer?
Tuesdaydecadence
Drömmer om en värld där alla gick runt i latex, 15 cm klackar och sotade ögon. Alltid.
I woke up happy
Idag är en väldigt välsignad dag. Igår fick mitt intellekt en rak höger av insikt vilket också var en välsignad stund. Men än mer idag då det bäddat ner sig sedan explosionen. Lite..
PANG .. TYSTNAD.
Hela min själ bubblar av välmående och livsglädje. Fast på ett lugnt och sansat sätt.
Jag satte mig ner i ögonblicket, försökte i mitt minne dra fram hur dess totala motsats känns. När jag faktiskt känner mig lealös och tom på alltet.
När jag satte dessa sinnestillstånd i parallell med varandra sköljde tacksamhet över mig. Att tömmas på energi och inte riktigt hitta rätt grepp för att klättra upp just där och då är självklart en oförklarligt otäck känsla. Och där vill ingen förbli. Men utan de stunder, hade jag aldrig insett och uppskattat dessa faktiska energiinjektioner och deras extremt viktiga varande.
Komiskt..
Inatt - eller snarare imorse, jag jobbar natt och sover ju rätt sent - kom budskapet:
För att nå världens visdom eller den insikt du behöver, förändra dej, bryt med gamla vanor och kliv ur dina gamla mönster. Att vara i ständig förändring är att vara ett med den skapande kraften. Din gåva är förändring.
För att något nytt ska hända/komma till dej - tillåt en förändring.
Tack, Spirits
Skin's a bitch
(Det syns inte på mina bilder tack vare ljussättning och retusch)
Jag är hudterapeut och ser ut som en pubertal tonåring. Jag vet inte hur många människor som påpekat och frågat vad som är fel. Påpekat på ett fint sätt att jag ser förjävlig ut. Och jag vet inte heller hur många som sagt detsamma: gå till en läkare. Men jag förmår mig inte. Det är som att jag innerst inne vet att det är något jag inte vill höra som kommer ligga på läkarens tunga. Alternativt att jag får en kur antibiotika som torkar ut varenda slemhinna i min kropp. Men sen då? Eller än värre, ingen hjälp alls.
Ända sedan det bröt ut har mitt självförtroende gjort ett djupdyk ner i avgrunden. Att träffa nya människor, som jag i vanliga fall redan ogillar känns just nu som ren och skär själatortyr. Att stå i solljus där jag vet att de blottas till en grad där jag känner mig rentutsagt äcklig är förskräckligt. Att tvätta ansiktet morgon och kväll och behöva se mig själv i spegeln, det är verkligen en plåga. Jag känner mig aldrig fin, någonsin. Ändå kan jag inte sluta spegla mig och hata hur jag ser ut - vilket, tro mig, är något som får mitt humör att vara ständigt kasst. En riktig surpuppa, det är jag.
Jag har alltid älskat mitt ansikte, min lena porslinshy. Den var min vän. Nu är det en vidrig ovän.
Jag kan inte påstå att jag testat speciellt mycket. En AHA-kur. Tjärtvål. Och Exuviance som varit mig trogen i två års tid. Jag gav upp hoppet efter syrakuren. Syran har varit mirakulös under den tid vi jobbat ihop, både på mig och på andra. Men inte ens den.
Det må låta ytligt, och det bryr jag mig skit i. Jag ber er på mina bara knän, om det finns någon hudläkare ni kan rekommendera, om det finns något i hela universum ni tror kan hjälpa mig. Bara SNÄLLA - skriv, innan jag tar en osthyvel och bara hyvlar av hela jävla skiten.
There - I said it.