Breath in, breath out
Om jag var nere i rännstenen häromdagen är jag onekligen uppe bland stjärnorna idag. Känner ett mod, inte av denna värld. Glädje, tacksamhet och värme. Vaknade av en öm liten hand som strök mitt hår, pillade mig i nacken. Hon väckte mig ur en märklig dröm. En läskigt verklig dröm där jag hjälpte en ande över till andra sidan. Vidare skyndade vi oss inte ur sängen, låg och spann en stund. Candy & Sandy, Holly & Dolly, Nadine & Mia.
En redig frukost senare, med ett oerhört fint mail i bagaget trodde jag knappast morgonen kunde bli bättre. Men det kunde den. Det blir bara bättre. Hela tiden.
Antingen är alla extra varma mot mig just nu. Eller så är alla som vanligt, bara att jag äntligen kastat skygglapparna. Jag ryser, ryser och ryser. Som en vis liten sparv sa;
min tid är nu.
I'm OK.
Livet känns återigen motiverande, inte alls svart. Jag ska spendera min sista lediga kväll med Max och Nadine. En fin liten trio, det.
Godnatt, världen
"Du ska tacka dina gudar,
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på."
Tacksamhet är kanske bland det finaste man kan känna?
Fint.
Ja visst gör det ont när knoppar brister..
Självförverkligande är en ständig process. Jag har kommit långt för egen maskin, men har nu nått den punkten då jag inser att jag behöver en objektiv lyssnare. En objektiv medmänniska att samtal med. Terapi. And Im not afraid to say it.
Det är mitt första steg mot mitt nya osjälviska liv.
Maxad
Ni är förstås nyfikna på de nya läpparna
Och det är helt okej att både älska och hata dem. Bara det är er sanning.
Stina är kvinnan bakom konstverket. Hon är jävligt proffessionell, snabb (tog max 5 minuter!) och lyhörd. Hon har ett öga för vad som passar dig och din stil.
Rekommenderas verkligen.
Kompatibilitet?
Sexuella preferenser. För en del människor är det solklara, de finns där per automatik, de är enkla att följa och allmänt odramatiska. Tänker inte så mycket som nudda vid något exempel eftersom de är lika många som dammpartiklarna på jorden. Att de existerar, är i sig inte problematiskt. Men jag finner inte några. Inga yttre attribut som direkt får mina knän att skaka eller saften att rinna till. Jag kan förvisso objektifiera människor på gatan, men de tillfällena är sällsynta.
Jag vågar påstå att jag har en förmåga att se förbi det yttre, nästan i alla avseenden. Eftersom vi har ögon att se med är yta både viktigt och underhållande. Vi levererar alla en produkt av oss själva, vår identitet. Vi kan experimentera med den i oändlighet, somliga anser det mer väsentligt än andra. Jag älskar själv att känna mig piffig men har inga problem med totalsunk. Självfallet älskar jag även att iaktta andra, och deras val. De som lägger krut på att uttrycka sig själva genom sin exteriör syns mer, utstrålar mer och skänker mig, och många med mig, estetisk glädje. Det handlar alltså inte om att se "snygg" ut. Bara att se ut. Vad jag anser snyggt tappar ändå sin glans om det sitter på "fel" person. Nu gled jag ifrån ämnet, men jag vill bara klargöra att jag verkligen uppmuntrar till ytlig medvetenhet och fåfänga, även om den ändå står och faller med personligheten.
Problematiken ligger i att jag givetvis uppskattar yttre attribut, men att de i slutändan egentligen är detsamma. Den extra glädje, kåthet eller njutning i att min partner ser ut på ett visst sätt är så marginell att den inte är värd att flagga för. Om inte han/hon råkar hålla med om att t.ex. tatueringar är hett. Eller ölmage. Eller rakat huvud. Eller precis vad som. Då är det förstås en bonus och då kan det i sig vara eggande. Och jag är inte sen att kommunicera vad som funkar lite extra, om personen mittemot verkligen vill veta. En del går igång bara på att få vara allt den andra åtrår. Men jag förmår mig inte ställa det som ett krav eller ens en önskan.
Således tar det mig emot att förändra mig själv längre än till en viss gräns, för någon annan - jag är ingen idealist. Utan att låta komplexbefriad ser jag i stora drag ut som jag gör därför att det är min definition av snygg i allmänhet och jag, Mia, som snygg i synnerhet. Någons ideal är vi alltid mer eller mindre. Vidare är många mitt, eftersom det tycks vara i ständig rörelse. Jag försöker utmana denna del av mig själv därför att jag ställer mig frågan; Kan man tänja på sina gränser utan att göra sig själv för illa, eller måste man acceptera att alla inte är kompatibla och bryta upp? Om din partner är villig att totalrenovera sig själv för att vara din våta dröm, blir då automatiskt inte kravet även projicerat på dig. Och om ni då har en ojämn bild av hur viktigt det är, blir osynken för brytande? I min värld där det flesta såkallade preferenserna väger jämnt har jag på något sätt ingen förståelse i att det kan vara helt tvärtom. Jag kan höra att det är så, men jag kan inte känna det. Självklart vet jag att feticher, böjelser och preferenser existerar. Men jag kan inte se dynamiken i dem. Observera att jag ser dock inte problem i att låta personen bejaka sina lustar (compersion, remember) genom att t.ex. trädknulla eller lägra en liten 15-årig snärta nu som då om det är vad dennes önskan är, eftersom jag inte kan bli vare sig ett träd eller 15 på riktigt, ageplay ja, men ni förstår min poäng. Men att på något sätt "ge upp" delar av sig själv för att bli något som inte känns helt hunky dory. Nja?! Följdfrågan blir förstås, varför känns det inte okej?
Överlag är otrohet säkerligen en produkt av just detta fenomen. Brist på kommunikation i vad vi önskar och längtar efter. Vårt sexuella driv är inget vi kan sopa under mattan, om vi inte vill bli förljugna och bittra. Följaktligen är jag för den dialogen i en relation. På alla sätt och vis. Jag har inget emot att sträva tillsammans mot mål, och kanske har alla funderingar någon form av kompromissad lösning. Kanske överdramatiserar jag något som i själva verket är simpelt. Jag vet verkligen inte, gör Du?
Compersion
Jag har inte mycker över för mingel och networking, att träffa rätt personer genom andra rätta personer. Såvida det inte handlar om själsliga kontakter och vänner, såklart. Att både bli sammanförd och att sammanföra viktiga människor i mitt liv är nytt, men ack så tacksamt. Otroligt fint att inte vara rädd för att dela med sig av de man älskar. Det blir som cirklar på vattnet, och vi får ett försprång i att hitta guldkornen. Relationerna hänger sen ihop, men inte på ett ankdammsvis a la stureplan. Fördelen med att bli introducerad för en väns vän/partner (och då menar jag inte gängets enda neurotiska singel,) är att man vet vad man får. Är förberedd. Vi får ju inte en andra chans att göra ett första intryck och det är lätt beklagligt ibland.
Ett nytt ord som cirkulerar den emotionella delen av hjärnan är compersion. Det härstammar från polyanhängare och betyder att man njuter av att de man älskar på ett romantiskt plan njuter, oavsett om man själv är delaktig i det. Inte enbart sexuellt utan i allt. Glädjs i deras glädje. Motsatsen till svartsjuka.
Var är silikonet?
Men ja, Loke, han skämdes så. Han ville nog allt komma nära en stund, men något tog emot. Han sneglade på mig i ögonvrån. Tydligen gnydde han vid dörren när matte berättade att jag var på kommande. Trots att vi aldrig setts förut. Jag antog att det var min djupa urringning och de nysprutade läpparna som fick honom att bli förlägen. När hon frågar "var är silikonet" då blir han spattig och glad. Hah.
Kanske är det löptid. När de står hemma kåta bakom lås och bom är de kaxiga. Men så när det kliver in så mycket kvinna över tröskeln. Då blir det knepigt. Hysteriskt kul. Vid nästa tillfälle ska jag ta på mig mera kläder och noga iaktta hans beteende.
Dog whisperer, kan det vara något?
En dag för själen. Och fejset.
Max fick min heliga onsdag. Vinrusig anlände jag med en flarra champagne som slank ner till diverse struntprat, hångel och senare en totaldäckning. Jag sov som en björn i sitt vinteride. Halv ett i morse masade jag mig upp med mascara i mungipan. Sovmorgon is the fuckin shit! Jag fortsätter dagen i samma anda av lättja med att förstora läpparna, dricka smoothie och hänga med en ny fantastisk vän. Vi ses senare ikväll, ni och jag.
Speak out
Luftslott
Min längtan efter att provocera tycks tonas ner. Det är roligt, men känns också tunt. Ingenting jag egentligen växer av. Längre. Tror jag. Så jag känner hur jag sakta blir lite mer..
Passligt opassande. Vulgär med finess.
Semester snart?
Ledorden denna vecka har varit värme, samtal och mycket förlösande skratt. En och annan tår också.
Och som alltid återblickar till det som varit, vi är väldigt bra på att minnas och skämmas men också vara stolta över allt vi är, gör och älskar. Min själsfrände ställer aldrig upp på bild, men hennes energier ekar ändå i dem.
Längtan
En ny känsla jag hittat och omfamnat är längtan efter en annan människa. I synnerhet i en romantisk relation. Kan det också vara en produkt av att åsidosätta sig själv en aning? Jag är självständig, men för dens skull behöver jag inte isolera mig från andra människors värme och tankar. Oavsett om de är här, eller där.
Längtan för mig har varit synonymt med något kontraproduktivt, jag har uppenbarligen haft en on-off-knapp. Men ju mer jag tillåter den existera desto mer inser jag att den snarare när en relation. Att den förkortar distansieringen och leder till ett finare nästa möte. Ordet kämpa kan tyckas radikalt, men det är just det jag gör för att våga låta mig dras in i en känslomässig karusell där jag inte är den som styr helt.
Så jag längtar, och så fånler jag.
All boobed up and somewhere 2 go
Veckans bästa kväll. Nämligen Max och Mia.
MM, som sagt. Fint.
Some cause happiness wherever they go; others whenever they go.
Är det så, att vi i betydande relationer bör sätta oss själva åt sidan för att se den andra? Möta och behaga. Motparten gör detsamma och då blir du själv mött och behagad. Bara inte av dig själv. Om det inte är så, känns relationer onödiga. Då kan vi ju leva ensamma.
Jag kan inte påstå att jag är riktigt där än, men jag harvar på.
Med mitt gummiband.
Kanalisering
Jaa-aa ni. Dagen blev så mycket mer. Piercingen gjorde jag absolut, och den lilla masochisten i mig gillade det, nästan. Suveränt fint blev det. Men mötet efteråt sög åt sig allt fokus, jag hängde med min "mediala mentor" som jag kallar henne. På ett skämtsamt sätt, men med en sann underton dock. Dagens insikt:
Bryt mönster och släpp "men tänk om.."
MM. Fint med två M tillsammans?
Porr
Aktiva val?
Karin Boye HEMLÖS
Jag tycker den passar fenomenalt bra efter föregående inlägg.
Att mista själens hem och vandra långt
och intet annat kunna hitta sen,
och finna att man glömt vad sanning är,
och tycka man är gjord av bara lögn,
och vämjas vid sig själv och hata sig --
ja det är lätt, ja det är ganska lätt.
Sorgen är lätt, men glädjen stolt och svår,
ty glädjen är det enklaste av allt.
Men den, som söker sig ett hem för sig,
får inte tro, att det finns var som helst --
han måste vandra hemlös någon tid;
och den som är av lögn och vill bli frisk,
han måste hata sig till det han kan
av sanning, som de andra få till skänks.
Vad är det värt att sörja så för det?
Vänta, mitt hjärta, och ha tålamod
Förljugenhet och förlikning
Liar liar pants on fire. Vad ljuger du om i ditt vardagliga liv? Ni behöver inte skämmas inför mig, jag har burit på många pinsamma livslögner. Jag har varit så djupt förljugen i min sexualitet att till och med en nunna hade reagerat. En annan megalögn var mitt ideal. Såväl det inre som det yttre. Lätt match var det, att spy på andra snyggare tjejer. Och livet gick ut på att vara något, inte för sig själv, men i andras ögon. Vara cool och allmänt smutt. Jag blev arg när mamma sa vad hon kände. "Känner och känner, ingen människa bryr sig om vad du känner?" Glasklar projektion, eller vad hörs det? (Förlåt mig idag för det, älskade mamma).
Men. Nu till det roliga, när man nystar upp lögner står man plötsligt framför en lång pilgrimsled. Och vägskälen är ju inte direkt få. Det blir dags att damma av sina gamla boots (eller 15 cm-klackarna man aldrig riktigt lärde sig gå i) och fokusera blicken i periferin. En vapendragare underlättar. Förhoppningsvis finns där någon som vill följa med, kanske t.om. flera. Så kan du gå en liten bit med var och en. Om ni tillåter mig slita på en gammal klyscha: Blod, svett och tårar ingår i paketet. Men den lite mer "jobbiga" delen bleknar illa kvickt när du hittar din sanning och inser att den gör dig fri. Som min älskade vän brukar säga:
"Jobbigt är bra".
Vid ett tillfälle då vi tillsammans skulle välta något jag ansåg jobbigt, gnuggade han sina händer och tycktes nästan bli besviken över hur lättåtgärdad en sån enorm puck faktiskt var. Vi hann bara nosa på processen så var jag klar. Snopet. Men där har ni en av mina styrkor, jag är lättlärd och kvick. Blundar och chansar.
Allt går inte att åtgärda till vilket pris som helst, va? Du är ändå du. Skalpellen kan ge dig en snyggare näsa. Eller en tudelad tunga, eller whatever. Det yttre kan vi justera i all oändlighet, om man någonsin blir nöjd - det vet jag inte. Jag är skeptisk, trots att jag verkligen är för plastikkirurgi. (Såvida du inte sålt hjärnan och finansierar dina ingrepp med de pengarna).
När man kommit så långt, det vill säga till sanningen, då är förlikning en läkande process. Att förlika sig med sina tillkortakommanden, se och älska allt man är. Hitta styrkan i det man tidigare såg som svagt. Vända lite på steken. Jag vågar gissa att ni ser en paradox här, åtminstone vissa av er.
Men för allt i världen,
förlika er inte med er förljugenhet.
Då får du ett jävla pissigt liv, det vågar jag lova!
Dagens skönhetstips
Lördagsmys
Redo redo redo!
Jag kände mig uppfylld och väldigt stärkt efter fika, middag, rysningar och berättelser. Väl hemma var jag för rastlös för att sätta mig ner och höttade med kameran från höger till vänster.
Mamma vill vara säker på att jag är välkomnad!
Och visst är jag det..
Speciellt framför spegeln.
Med den obligatoriska brasan.
Mamma var nöjd med sitt nya kap, en divan!
Vin och kärlek, behöver man mer?
Små guldkorn;
Amor vincit omnia
Idag premierar jag beröring, men bara om den är äkta. Således njöt jag som en klubbad säl när mamma pillade i mitt hår. Fint blev det också. Nu ska jag lägga mig ner och meditera. Imorgon ska jag och mormor hänga, jag är förväntansfull och väldigt glad.
Någon expert på området?
Im confused. Förra veckan på jobbet gjorde jag inget annat än åt, jag sket i ALLT. Jag tänkte inte en gång förrän jag stoppade något i munnen, bara mumsade bakelser, tårtor, mackor, mat, frukt, choklad - oavbrutet. Vi åt ostdränkta nachos mitt i nätterna. Döm om min förvåning när jag då idag hade gått ner en klädstorlek?
Jag började förvisso också dricka kaffe, kan det vara så att jag är en sån där lycklig jävel som får turboförbränning av koffein? Jag vill veta!
Tack!
Den största delen av min vakna tid är jag glad i hjärtat, jag mår bra. Jag är ett organiserat kaos. Min inre styrka idag är reslig, kolossal. Den kan guida mig igenom fucking everything. För att nå hit har jag fått kriga, det fanns tillfällen då jag gärna hade dragit härifrån. Men idag har jag en stabil grund att stå på och kan således tillåta mig att känna mig ledsen. Sorg för mig har varit synonymt med misslyckande, svaghet, skam. Jag har inte känt mig mött i den, och därför förminskat den, intalat mig att den är värdelös, inte viktigt. Jag har gömt mig, sörjt i det tysta. Vidare har jag inte tagit emot någon tröst och därför inte heller lärt mig att ge.
Idag ser jag att tröst föder intimitet. Och alla poletter trillar på plats. Jaha, det är DÄRFÖR jag får panik av intimitet. För då blir man sårbar. Då måste man vara ledsen tillsammans med någon.
Nu ska alla tårar gråtas och sår ska öppnas. Men det gör jag med glädje. Det är rent ut sagt ett enda långt hallelujamoment. Jag har hittat min stora blockering och kan nu förlösa den.
Ni hänger som vanligt med!
Night queen insomnia
Vaknade redan efter en timmes nattsömn, utvilad. Fair enough. Jag älskar ju ändå natten, de är mina bästa timmar. Tände ljus, letade upp min favortimusik. Plötsligt sköljde lyckoskvalp över mig. Det lät som när en enorm våg bryter, i hela rummet.
Ju mer jag tittar på mina relationer, desto tydligare ser jag symbioserna. Och allt eftersom jag inte värderar dem så hårt, utan mer njuter i dess varande, känner jag mig lyckligt lottad. Värme fullkomligt attackar mig, värme som jag så ihärdigt låtit mig gå förbi. Nu tar jag den till mig, och växer som en övergödd planta. Hinner knappt med.
En varm man jag inte känt speciellt länge men känner en stark åtrå till, öste ur sig fenomenala ord till mig idag - ord jag tror man bara får höra en gång i livet. Som fick hela min bild av människomöten att skakas om.
Kontraster, igen. Från helvetet på jobbet. Till en härlig och äkta verklighet.
Ett förnyat släktband, en spänning att omfamna
I vår familj tillämpas ingen tvångskärlek. Man behöver med andra ord inte alls älska någon oavsett släktetikett. Vi kämpar för tillåtelse och acceptans, att alla ska få vara allt de är och bejaka det. Inte alltid särdeles enkelt, men inte heller raketforskning. Band och relationer bygger man upp tillsammans, det är ingen enmansshow. Alltså spelar det ingen roll att en part skuggar dig med begär, med bekräftelsespannen i högsta hugg som ändå har ett hål i botten. Fyller dig med skuld och ångest, vill bli älskad och kräver din tid och kärlek, för att ni delar DNA. Du är inte skyldig någon någonting. Det är energitjuvar i sin allra högsta mening.
För mig är det bisarrt. Jag blir illamående.
I alla fall. Efter 25 år har jag börjat hitta min mormor. På ett plan bortom artigheten. Plötsligt länkas vi samman. Genom ödet eller en förutbestämd väg, vem vet. En ny väg att gå tillsammans öppnar sig. Och jag känner mig oerhört välsignad. Jag är spänd på allt det nya, jag har massor med genuin kärlek att ge. Det ska bli lärorikt att möta en äldre människa och hennes bagage, då det är något jag faktiskt saknat. Ready, set, GO!
Inte dags än!
Men vet ni. Jag drömde att jag och en vän hade tagit livet av en karl, mördat honom. Och hon gjorde allt för att röja spåren. Själv hamnade jag i någonslags förnekelse och förvirring. Sprang omkring på hans gård, rökte cigariller som jag kastade runt mig hejvilt. Jag slängde blodiga kompresser i hans egen postlåda, och tog i allt med mina flottiga fingrar. Vi motarbetade varandra kan man säga. Jag visste hela tiden att nu åker vi in, nu är det fängelse för hela slanten. Just då kom en pedofil på en cykel och drog med sig ett litet barn i farten, jag sprang efter och skrek.
Sjukt är det, alla konstiga drömmar.
Stenhårda bröst på en marshmallowmjuk vän.
På tal om bröst, utmanar jag mig själv att pierca bröstvårtorna denna vecka. Nu då jag skrivit det här slipper jag inte undan, tänkte jag. Jag som inte alls är speciellt smärträdd är plötsligt lite mesig. Men ni vet ju, rädslor är till för att besegras hur små och banala de än är. Yes!
Ka ching, my ass.
I takt med att jag vill och gillar att förändra mig själv - söker upp mindre attraktiva egenskaper och förbättar dem - blir jag en lyckligare människa. En roligare, gladare och framförallt snällare människa. Varmare. Mer empatisk, lyhörd och fin.
Men här händer något som får mig helt ur spel, ur balans. De egenskaper jag verkligen vill slita ur min kropp, etsar sig fast utanpå som en kapsel. En hinna av irritation, ledsamhet, orättvisa, oförståelse, ilska, kanske t.om. hat. Jag vill nästan kräkas när jag summerar dagen strax innan jag knoppar. Pengar. Är det verkligen så, att pengar spelar ut alla andra komponenter. Får oss att blunda för vad som verkligen spelar någon roll.
Jag frågar mig själv, när det slutligen brakar ihop. När får man nog?
And it saves you, every time.
Sushi.
En god nyhet.
Ett hjärtligt samtal.
Ett förlösande skratt.
Någon som talar om att denne tänker på dig.
En varm, god, vänlig och främmande människa.
Och så är livet återigen rosa.